Diplomaten Sverker Åström till höger informerar statsminister Tage Erlander i mitten om Wennerström-affären, efter Erlanders ankomst till Sverige från semestern.
Foto: scanpix
Den nya boken i serien ”Tage Erlander Dagböcker” kretsar kring Sveriges största spionaffär 1963–1964. Vid midsommar 1963 skakades nationen av nyheten att militärattachén och översten Stig Wennerström gripits som spion för Sovjet.
Vad ytterligt få visste var att en avhoppad sovjetisk KGB-agent, Vladimir Petrov, redan 1956 varnat Sverige: det fanns två svenska Sovjet-agenter, en militär och en diplomat med täcknamnet ”Getingen”. Erlanders första reaktion på gripandet av Wennerström blev också att ”det otäckaste” vore om avhopparen haft rätt.
Därmed hamnade även Wennerströms chef vid UD, utrikesrådet Sverker Åström, i sökarljuset för Statspolisen (Säpos föregångare). Wennerström och Åström hade bägge tjänstgjort i Moskva 1940–41.
Åström var 1963 påtänkt som ny ambassadör i Moskva. Men vid ett möte den 4 september 1963 med Erlander, utrikesminister Torsten Nilsson och inrikesminister Rune Johansson så vägrade Statspolischefen Georg Thulin att ”frilista” Åström.
Ett skäl var att Åström var ”sannolikt homosexuell”, vilket kunde utnyttjas för utpressning av ryssarna och innebära en säkerhetsrisk. Som pensionär skulle Sverker Åström långt senare gå ut med sin homosexualitet. Han skrev i sin memoarbok ”Ögonblick” från 1992:
”Man talade på sin tid mycket om risken för utpressning. Med tanke på mina befattningar i UD var jag naturligtvis särskilt på min vakt och noga med att orientera mina högsta chefer Erlander, Undén och Palme om min läggning. De ryckte på axlarna.”
Men enligt Erlanders dagbok hade Åström varken orienterat honom själv eller Olof Palme. Erlander trodde först inte ens på polisens uppgifter. Inte förrän spionåklagaren Werner Ryhninger kopplats in på fallet Åström så skrev Erlander:
”Homosexualiteten tycks nu bevisad, men i övrigt? Såvitt jag kan förstå finns ingenting att ta på”.
Den 27 december 1963 mötte Erlander åter polischefen Thulin: ”Palme som var närvarande under 95 % av samtalet fick nog nu klart för sej att Åströms homosexualitet var ett faktum”.
Tio månader senare, den 16 oktober 1964, blev det ännu en beredning inom regeringen av ”Åström-affären”. Erlander hade även kontakter med folkpartiledaren Sven Wedén i december 1964 om Åström. Erlander verkade se homosexualiteten som ett problem men vägde det mot Åströms förtjänster och summerade:
”Vid en sådan vägning kommer man nog till att han i FN gör oss de största tjänsterna samtidigt som vi tar de minsta riskerna”.
Sverker Åström blev därför FN-ambassadör 1964. När en ny kabinettssekreterare i UD skulle utses 1967 så bidrog Säpos misstankar till att regeringen Erlander inte utsåg Åström, vilket Dagens Nyheter avslöjade 1989. Först under regeringen Palme blev Åström kabinettssekreterare 1972.
Sverker Åström avled den 26 juni i år. Han avfärdade 1989 Säpos misstankar med att de huggit i sten och tillade: ”sanningen vet bara Erlander i sin himmel, där han så förtjänstfullt vistas”. Nu, 23 år senare, har vi genom dagböckerna också Erlanders version av sanningen.
Samma dag, den 25 juni 1963, som överste Stig Wennerströms spionage för Sovjet blir offentligt landar statsminister Tage Erlander, med ryggen mot kameran, på Arlanda. Erlander möts av UD:s toppdiplomat Sverker Åström, till höger med tidningen i handen. Erlander hade varit på semester i Italien och tvingades 1963–64 också ta ställning till misstankar om att Åström var en säkerhetsrisk, i värsta fall Sovjet-agent.
