När du var en liten flicka, var det inte en av dina drömmar då att få uppleva den första kvinnliga presidenten?

Frågan ställs av CNN: s Larry King i en intervju med Michelle Obama som publicerades i Metro häromdagen. Och hon, som kanske blir USA: s nästa First lady, svarar:

”Jag måste ärligt talat säga nej. När jag var flicka var tanken på en kvinnlig eller en afroamerikansk president fjärran från det tänkbara.”

När Hillary Clinton var en liten flicka drömde hon om att bli astronaut. Men när hon, som kanske blir USA: s allra första kvinnliga president, som 14-åring skrev till NASA och anmälde sig som frivillig fick hon beskedet att det var meningslöst för kvinnor att söka.

Ungefär i samma veva började de första kvinnliga poliserna patrullera Stockholms gator. De var tvungna att bära kjol och fick inte köra bil.

Ja, jösses flickor – det har hänt en del. Eller som den gamle brottsmålsadvokaten Leif Silbersky uttryckte sig om Tito Beltran-domen: han skulle aldrig ha fällts om målet hade utspelats under 1960- eller 70-talen. Fast vid närmare eftertanke var det kanske snarare ett utslag av en längtan till den gamla goda tiden, innan Maria-Pia Boëthius skrev ”Skylla sig själv”, när det var fritt fram för försvarsadvokaterna att ställa vilka frågor som helst till våldtäktsoffren. Då när själva det faktum att barnflickan frivilligt följt med Beltran in i rummet och tackat ja till massage hade diskvalificerat henne som sexualbrottsoffer.

Men med undantag av Silbersky, Per E Samuelson, Pelle Svensson och några andra nostalgiska advokater känner nog de flesta av oss ändå att utvecklingen går framåt.

Samtidigt, mitt ibland oss, övervintrar medeltiden med sin så kallade heder begravd djupt mellan flickornas ben. Vi pratar gymnastikförbud, reparerade mödomshinnor, unga tjejer som inte får skratta högt. Vi förfasar oss klädsamt men nästan alltid först när det är för sent. Som för den 16-åriga flickan i Malmö som föll från fjärde våningen och vars bror och styvfar nu sitter häktade för mord alternativt dråp. Trots att hennes mamma i över ett års tid hade slagit larm till socialen, sjukvården och skolan. Mamman är övertygad om att personalen i skolan såg att brodern kontrollerade sin syster och inte tillät henne lämna klassrummet, umgås med andra, skratta… och ändå gjorde man ingenting. Kanske trodde man att det var så det skulle vara, om man som pojken och flickan kommer från Irak. För inte skulle man ha låtit det passera om det handlade om ett etniskt svenskt syskonpar?

I Sverige råder det numera politisk konsensus om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Det är dags att utvidga resonemanget till att även gälla barnen. Att våga se dem som från familjen fristående individer. Inte nöja oss med den svepande barnkonventionen, utan på allvar statuera deras konkreta rättigheter.

För vi måste försvara flickornas rätt att skratta. Alldeles oavsett vilka länder de kommer från.

Annars är vår jämställdhet inte mycket att skryta över.