Benjamin hoppar runt på bruna löv-högar. Hans blonda hår blåser i vinden. Solen håller på att gå ner över stadsparken i Lund, men Benjamin vill inte gå hem än. Han ormar sig ur mammas grepp när hon lyfter upp honom.

– Ibland är det jobbigt att vara ensamstående. Men för det mesta är det fantastiskt, hade jag vetat det skulle jag ha skaffat barn flera år tidigare, säger Gitte Hansson.

Benjamin är Gittes första och enda barn. Han blev till på Storkkliniken i Danmark. Där är insemination av ensamstående kvinnor tillåtet.

– Jag började längta efter barn i trettioårsåldern. Det var mina syskonbarn som väckte den längtan. När jag umgicks med dem kände jag att nu vill jag också bilda familj. Med eller utan man, säger Gitte.

Gitte har haft flera förhållanden men aldrig något som blivit lång- varigt och hållbart. Den första tanken var att hon skulle adoptera.

– Jag pratade med mina närmaste och då kom syrran med förslaget om att bli gravid med hjälp av insemination. ”Om du vill bära och föda ett barn så ska du göra det”, sade hon.

Gittes syster bodde då i Köpenhamn och kände därför till Storkkliniken och möjligheten till insemination med donator.

– Jag pratade med några av mina vänner. Ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag. Det här är ju en fantastisk möjlighet! Skulle det inte fungera, ja då kunde jag ju alltid adoptera.

I Sverige har ensamstående kvinnor och män rätt att prövas som adoptivföräldrar. Men kvinnor som lever ensamma nekas att skaffa barn med hjälp av en donator. Däremot har lesbiska par rätt till insemination i Sverige.

– Lagen tycker jag är att styra kvinnors sexualitet. På det här sättet tvingar man kvinnor att stanna kvar i dåliga förhållanden för ”barnens skull”. Jag hoppas att lagen ändras snart.

De senaste åren har flera hundra svenska kvinnor rest utomlands för att försöka bli gravida, främst med anonyma donatorer. De flesta reser till Danmark, Lettland eller Finland eftersom det är tillåtet med assisterad befruktning i de länderna. I Danmark och Lettland finns inte heller någon lag som säger att barnen har rätt att veta vem donatorn är.

För de resorna hinner de flesta betala tiotusentals kronor, eftersom det ofta krävs sex till sju försök att bli gravid.

Gitte gjorde det första försöket i april 2003. Det tog sju försök och ett missfall innan hon blev gravid.

– Missfall hade jag räknat med. Det bekräftade ju bara att jag kunde bli gravid. Det jobbigaste var all väntan.

Tiden mellan försöken tänkte hon mycket. Ett tag tänkte hon att hon skulle försöka hitta en man i stället, så hon började dejta igen.

– Men ett förhållande tar ju tid att utvecklas, och det är inte säkert att det leder till barn. Vad händer om förhållandet inte fungerar? Tänk om han vill ha halva vårdnaden. Det skulle jag bara inte klara av.

Hemma i Gittes hyreslägenhet möts vi i hallen av högar med barnskor som trängs bland gosedjur.

Det ligger kvar pannkaksrester på köksbordet från dagens middag som Gitte plockar undan. Hon dukar fram kakor och sätter på kaffebryggaren. Benjamin sitter tyst framför tv:n och tittar på Djungelboken.

– Jag kände att min biologiska klocka tickade. Barn kunde jag inte vänta med hur länge som helst.

Gitte valde en anonym donator. Erbjudandet om öppen donator fanns inte på Storkkliniken, det kom först 2006.

– Jag ångrar inte att jag valde en anonym donator. Jag kan tänka mig ett syskon till Benjamin från samma donator. Men jag har tiden emot mig.

Även om han ännu inte förstår vad det handlar om, har Gitte redan börjat tala med sin son om hur han blev till.

– Jag är väldigt noga med att poängtera att vi inte har någon pappa i den här familjen, men Benjamin har inte börjat ställa filosofiska frågor än. Jag är beredd på att han kan bli arg när han växer upp, men då får han bli arg. Han hade ju inte funnits om jag inte hade gjort det här.

Gitte har berättat för sina närmaste hur Benjamin har kommit till. Reaktionerna har bara varit positiva.

– Men jag har kompisar i samma sits som fått höra att de är egoistiska. Det är klart att det här väcker många funderingar. Kan man verkligen göra så här? Det är frågor jag själv har resonerat kring mycket. Men jag tror och hoppas att folk kommer inse att det är ett val två vuxna människor gör. Jag tycker det är fel att en vuxen människa ska säga till en annan vuxen människa vad man får eller inte får göra.