Natten till den 6 oktober, när 50-åringen kom ut ur huset med geväret så stod två personer närmast trappen. Det var 15-åringen, som sköts till döds och 17-åringen, som nu sitter i rättssalen. Det berättar en kompis till dem som vittnar om hur han hörde 15-åringen på avstånd. Då hörs höga snyftningar från åhörarna.

– Han skrek ”skjut inte igen, jag har inte gjort något”. Jag såg att han stod på knä, berättar han.

Den mordåtalade har fått lämna salen medan pojken berättar. Efteråt förs han in med handfängsel. Han verkar lugnare i dag jämfört med rättegångens första dag. Skjortan är densamma, håret något rufsigt. Händerna skakar inte lika mycket och han kan berätta lugnt och sansat om hur han och hans familj har trakasserats under flera års tid. I vanliga fall klarar han inte att lyssna mer än en timme på människor som pratar.

– Sen blir det bara som ett surr i huvudet. Jag måste koncentrera mig väldigt mycket på det jag gör, säger han.

Bäst mår han när hans dagar är planerade och han får vara i fred hemma på gården. Oväntade händelser har han svårt att hantera.

Trakasserierna från gänget rubbade på alla sätt hans dagliga schema. Varje gång hans 19-åriga son åkte iväg på mopeden hade pappan hjärtat i halsgropen. Han visste ju att sonen när som helst kunde bli prejad av vägen.

– Vi tyckte att det var en polissak, därför kontaktade vi inte några andra myndigheter. Jag tänkte att snart måste ju något hända eftersom vi gjorde flera polisanmälningar, säger han.

17-åringen som sitter i andra änden av rummet har blicken fäst på honom under hela förhöret. Han ser ut att lyssna på det som sägs och i onsdagens rättegång erkände han att han varit delaktig i flera av trakasserierna. I  dag har han på sig en svart tröja och ryggen är inte längre lika krökt.

Mannen berättar hur ångesten blev tyngre och i somras hade han börjat dricka uppåt fem kvällar i veckan. Han hamnade i en depression. I läkemedelshandboken Fass stod ingenting om att det skulle vara farligt att blanda medicinen med alkohol. Men paniken vid oväntade situationer fanns kvar.

– Jag stirrar upp mig så lätt. När jag såg dem på gräsmattan var jag säker på att de skulle döda pojkarna. Det fanns ingen tanke med att hämta bössan, det var bara en handling, säger han.

Han minns inte om han såg att de som stod på gräsmattan hade tillhyggen. Från att paniken kom när han hörde sonen säga att ”de ska döda oss” så minns han allt i stillbilder.

– Jag kan inte ha förstått att jag gjorde någon illa. Min enda tanke var att få bort hotet från pojkarna, säger han.

Det var inte 50-åringen som öppnade ytterdörren. Det var den 19-årige sonens kompis. Det berättar kompisen i rättssalen när han kallas som vittne. Eftersom han har ett psykiskt funktionshinder får hans förhör ske bakom stängda dörrar av hänsyn till honom. Allmänheten får lyssna till förhöret från ett åhörarrum.

– Jag trodde bara att han skulle skrämmas när han tog fram geväret. När han skjutit första skottet så trodde jag att det tagit i marken. Sen förstod jag att han hade träffat, berättar kompisen.

Han och sonen var de enda som var vakna den där kvällen. Därför blev de extra rädda när telefonen började ringa och de som ringde sa att de skulle komma upp och sätta en yxa i dörren. I förhöret berättar kompisen vad sonen sa i telefon.

– ”Kom upp då om ni törs, sa han”. Sen ställde jag mig i fönstret för att titta om det kom någon. Till slut såg jag personer som kom ut från skuggorna. Då ropade jag att det var ett gäng med tillhyggen utanför, berättar han.

Han såg när 50-åringen sköt, men mannens son var aldrig ute på trappen. I polisförhör har pappan sagt att det var åsynen av sonen på trappen som fick honom att tappa besinningen.

– Jag måste ha sett i syne. Jag var helt säker på att han var ute, sa 50–åringen i onsdagens rättegång.

Rättegången i tingsrätten i Karlskrona fortsätter på måndag.