Trafiken på Essingeleden masar sig fram. Stockholms silhuett syns bara svagt i novembermörkret. Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen, det är 7 grader utanför bilen och Eddy Pavers mobiltelefon ringer hela ­tiden. Korta, snabba svar: ”What’s up?” ”Tjena mannen.” ”Va, vadå narkotika?”

Polisen har gjort husrannsakan i hans lägenhet i Halmstad. En kompis som var där och snickrade har tagits in till förhör. I bokhyllan påträffades en påse med vitt pulver och nu är kompisen – möjligen också Eddy – misstänkta för narkotikabrott. Själv befann han sig i Västerås när allt det här hände.

”Jag fattar inte vad det är för pulver, visserligen använder jag kokain då och då, men jag är väl inte så dum att jag förvarar knarket hemma”, ­säger han högt i bilen.

Han ringer och ringer men får inga svar. Irritationen växer.

Som en av ledarna för mc-klubben Bandidos finns Eddy Paver med på rikskriminalens så kallade Alcatraz-lista – där han ingår bland de 100 mest efterspanade brottslingarna i landet. Mobiltelefonen är troligen avlyssnad och polisens spanare är honom ständigt i hälarna.

Telefonen ringer igen. Kompisen är släppt efter att ha suttit i förhör i tio timmar. Fortfarande ingen information om pulvret.

Bilen rullar vidare i den svarta ­novembereftermiddagen. 15 mil kvar till Ludvika, som är vårt mål.

Det har gått åtskilliga år sedan jag ­senast träffade Eddy Paver. Vi är båda uppvuxna i Laholmstrakten, en period umgicks vi i samma kompisgäng. Eddy och hans bror drev en populär krog i Halmstad där vi ibland samlades. En krog som senare fick stänga efter att polisen kom på dem med att servera hembränt i godisshotsen. Året var 1994 och få hade hört talas om Bandidos.

Nu är läget annorlunda. I fem år har Eddy varit medlem i klubben och har hunnit avancera till en av de högs­ta ledarna. Ständigt på resande fot, i Sverige eller Europa, utrustad med en mobiltelefon som aldrig tycks sluta ringa. Han besöker klubbar, leder möten och ”ser till att allt går rätt till”. Han är den europeiska Bandidos-presidentens öron och ögon i Sverige. Ena dagen Halmstad, nästa dag Stockholm och tre dagar senare Frankrike. Så ser hans dagar ut.

–Vi banditer brukar aldrig snacka med media. Men eftersom vi känner varandra kan jag göra ett undantag. Det kanske är dags att vi får ge vår version, säger han.

Det var efter bombdådet mot åklagaren Barbro Jönsson som jag och ­fotografen Björn Larsson Rosvall – också barndomskompis med Eddy –bestämde oss för att försöka kontakta honom.

Få medier har fått tillfälle att intervjua eller skildra Bandidos, och ­speciellt intressant är det nu, när debatten om den organiserade brottsligheten och mc-gängen pågår som intensivast. Hur farliga är Bandidos? Varför hotas vittnen? Varför pressas vanliga företagare på pengar? Det är några av de frågor vi vill ha svar på.

Och visst har han förändrats. I alla fall till det yttre: åtskilliga kilo tyngre, betydligt kortare hår och tatueringarna har blivit fler. Den grova guldlänken med Bandidossymbolen som han bär runt halsen är också ny för mig. Handslaget, däremot. Och sättet att ta plats i rummet. Auktoriteten, skrattet, den litet hesa rösten. Allt det minns jag väl.

Vi har stämt möte på en kinakrog i Midsommarkransen i södra Stockholm. Eddy är i färd med att tömma en tallrik med kött, bambuskott och ris i rekordfart:

–Visst, många kriminella söker sig till Bandidos, flera av våra medlemmar sitter inne för brott, men de har handlat på egen hand. Många har ­betett sig som idioter och dem har vi slängt ut. Vi beordrar ingen att begå brott. Vanliga människor som inte har valt det här livet har inget att frukta från Bandidos.

Men när frågan om etik och moral drivs till sin spets, visar det sig att Eddy har en egen uppfattning om vad som är rätt och fel. I alla fall när det gäller hur man ska förhålla sig till vittnen.

–Man behöver inte hota någon. Men om det går att erbjuda ett vittne någon typ av ekonomisk ersättning innan rättegången för att hindra den personen från att säga vad hon eller han sett, så ser jag inget fel i det.

Att ryggmärket eller han själv skulle uppfattas som ett hot i sammanhanget reflekterar han inte över.

I Ludvika bor Bandidos nästan granne med polisen. Ikväll är polishuset mörkt och nedsläckt medan mc-klubbens lokal ett par hundra meter där­ifrån börjar fyllas med folk. Medlemmar från Säffle, Gävle, Falun, Västerås och Stockholm trängs i den lilla ­lokalen vars väggar är fyllda med olika Bandidossymboler.

Lite obehagliga till mods kliver jag och fotografen in i rummet, som egentligen bara rymmer en bar och en soffgrupp. Hur ska vi tas emot? Eddy gör processen kort:

–Vi har media med oss, bara så att ni vet.

–Va, skojar du? Är det första april eller? undrar en prospect som står bakom baren.

Men snart kommer de fram, tar i hand och presenterar sig. Som den självklara ledaren står Eddy – mitt i rummet. Efter hjärtliga hälsningsfraser skärps tonen mot några av killarna. Det fattas pengar i kassan:

–Ni måste betala in för festen i Ystad, säger han till en medlem från Säffle som snabbt replikerar att hans klubb minsann redan betalat.

En annan medlem får veta att hans klubb glömt eller struntat i att betala till en av ”bröderna” som sitter i fängelse. Regeln är att klubben ska betala 1300 kronor i månaden så att medlemmen kan köpa det han behöver innanför murarna.

–Det ska bara göras. Det vet ni, ­säger han kort.

I samlad trupp ger vi oss av mot Stadshotellet som Bandidos hyrt för ett möte. Det är en absurd känsla att gå i mitten av detta sällskap av män i svarta västar med gul-röda ryggmärken. Tio timmar tidigare lämnade jag barnen på skolan – nu är jag i Ludvika med Bandidos. Samtalet handlar åter om polisen. Flera av killarna är ­uppenbart störda över den allt intensivare jakten och anser sig trakasserade:

–Jag blir stoppad flera gånger i veckan, och varje gång tar de in mig till stationen för drogtest. Men jag pissar grönt varje gång, säger en hangaround från Västerås.

Eddy å sin sida menar att jakten på mc-gängen är kontraproduktiv, att den stärker Bandidos istället för att splittra dem. Men han är samtidigt ­irriterad på polisens metoder: att ­bevaka och ställa frågor till anhöriga, att besöka arbetsplatser där Bandidos­medlemmar jobbar.

–Ok, jag har valt det här livet, jag får skylla mig själv. Men visst har det blivit tuffare. De har oss under lupp hela tiden.

Mötet på Stadshotellet i Ludvika är enbart för medlemmar. Prospects, hangarounds och medier göre sig icke besvär. Vi blir lämnade utanför – tillsammans med de ordinarie medlemmarnas mobiltelefoner. Risken anses stor att polisen avlyssnar mötet via dem.

Efter mötet frågar jag Eddy vad som avhandlats.

–Inget jätteviktigt. Du vet, vilka fester vi ska gå på, vem som ska sköta vad och så vidare.

Utanför, på torget, några hundra meter från hotellet står en ensam ­polisbil och spanar.

Eddy Paver säger att han föddes med silversked i munnen. Föräldrarna ­invandrade från Kroatien till Halmstad i mitten av 1960-talet. Efter några år föddes först Göran och två år ­senare Eddy. Familjen köpte så småningom en tomt i sydhalländska ­Veinge där de byggde en villa.

Det är där vi samlas en lördagskväll i december för att träffa hans mamma, Maria Paver. Hon beskriver det lugna, trygga villasamhället där killarna växte upp. Eddy gick så småningom i sin pappas fotspår, blev snickare och startade egen firma. ­Utöver det ägde de ett fastighetsbolag tillsammans. Ett bolag vars fastigheter snabbt steg i värde.

Varför väljer en person med de förutsättningarna att bryta med samhället och liera sig med en mc-klubb där flera dömts för grova brott?

–Första gången jag var på en Bandidosfest i Helsingborg kände jag ­direkt att den här gemenskapen vill jag tillhöra. Jag har aldrig trivts med Svenssonlivet, jobba sju till fyra eller att följa lagar som andra bestämt. Det grundläggande hos Bandidos, att lösa saker på egen hand, att inte blanda in polisen, att lojalt ställa upp för varand­ra, är tankar som jag sympatiserat med i hela mitt liv, men aldrig kunnat praktisera fullt ut. Förrän nu.

Eddys pappa ställde ett ultimatum: lämna Bandidos eller fastighetsbolaget.

–Skit samma, tänkte jag. Jag sålde min del av bolaget. Om jag fortsatt som ägare i bolaget hade jag varit miljonär många gånger om. Men jag har aldrig gillat ultimatum.

Hans mamma däremot var aldrig så fördömande.

–Det är klart att vi velat att Eddy hade fortsatt som byggmästare, men vad ska man göra? Han är vuxen, ­säger Maria Paver som sedan ett antal år lever med en ny man.

Hon vet det mesta om sin son. Hon vet att han från tid till annan är inblandad i kriminalitet, men hon vägrar döma. Istället är blicken varm när hon beskriver det dilemma som ­säkert många mammor känner:

–Det var aldrig Eddys fel. Jämt när han hamnade i trubbel som liten och kom hem och berättade, utgick jag från att det var kompisarna som fått honom att göra dumheter. Aldrig min Eddy. Nu, långt senare, har jag förstått att det var precis tvärtom, säger hon och ler mot honom.

Han har kvar en del pengar från försäljningen av sina fastigheter. Hans resor betalas av Bandidos. Det han äter och dricker när han besöker de lokala klubbarna betalas också av Bandidos. En del extrapengar drar han in genom att jobba svart åt en estnisk indrivningsfirma.

–Det ger ganska bra pengar. Jag får 50 procent av skulden. Om jag driver in 100000 kronor, får jag 50000 i fickan.

Vad som händer om den skuldsatta inte betalar? Där är han litet mer kryptisk:

–Egentligen händer ingenting. Man avskriver fallet. Sedan kan jag ju alltid rekommendera firman att anlita någon annan indrivare, som kanske är litet mer effektiv...

Och hans svar på vår tredje fråga som vi ställde i inledningen, den om varför vanliga företagare pressas på pengar är:

–Återigen, vad enskilda medlemmar gör har jag inte alltid koll på. Men om det står i media att Bandidos pressat någon på pengar så finns det ofta en orsak till det. Förmodligen är den företagaren inte guds bästa barn.

I Halmstad, en bit ifrån hans andra­handslägenhet, bor flickvännen och deras tre barn, 2, 4 och 6 år. Dem försöker han träffa någon gång i veckan. ­Ibland dröjer det längre mellan besöken.

–Min tjej får dra ett tungt lass. Så är det. Och det känner jag dåligt samvete över, ofta. När jag kommer hem gör vi typiskt roliga saker: fikar på stan, går på Busfabriken. Men det är hon som får ta allt det vardagliga.

Men är det värt att missa så mycket av sina barns uppväxt för den tajta gemenskapen i en mc-klubb?

–Jag tycker inte jag missar så mycket. Jag älskar mina barn och är säker på att de tycker att jag är en bra pappa.

Vi kommer inte längre än så.

Men vem är Eddy Paver –egentligen? Hans personlighet är dubbel. Oss visar han sina vänliga, välformulerade, sociala och humoristiska ­sidor. I and­ra sammanhang kommer antagligen hans mer kallhamrade, ­beräknande och våldsamma sidor fram. Men i grund och botten är han väldigt lik den kille jag kände för tolv, tretton år sedan. Skillnaden är så klart ryggmärket och allt vad det innebär. Efter mc-krigen på 1990-talet har Bandidos och Hells Angels byggt upp ett grundmurat rykte om sig att vara farliga och grovt kriminella. Eddy försöker göra sitt bästa för att nyansera bilden.

–Jag går aldrig omkring i klubbkläder. Om jag bär väst är det bara när jag kör motorcykel, går på fest eller på möten. Jag har inget behov av att visa upp att jag är medlem i Bandidos eller att skrämma folk.

Listan över tidningsartiklar och tv-inslag som tar upp våldsbrott som Bandidos misstänks ligga bakom kan göras hur lång som helst. Själv har Eddy dömts för relativt få brott, enligt vad SvD fått fram: ofredande av en polis, skadegörelse, flera fall av fortkörning och olovlig körning.

–Polisen som jag ofredade hade stoppat mig hur många gånger som helst. Jag och en polare mötte honom och hans fru i en bil på Vrangesleden i Halmstad.

I domen beskrivs hur Bandidoskillarna kör upp bredvid paret och stirrar hotfullt mot dem. Kvinnan vittnade i rätten om hur dåligt hon mådde efter den händelsen. Hon vågade inte gå ut, vågade inte titta ut genom köksfönstret av rädsla för att Bandidos skulle stå utanför.

Vilken rätt hade du att skrämma den kvinnan?

–Den snuten har stoppat min mamma flera gånger. Han har varit hemma hos min tjej och mina barn och jagat runt efter mig, trots att han vet att jag inte bor där. Jag ville visa honom att jag vet att han också har ­familj. Nu fick han känna på hur det är att vara trakasserad, svarar Eddy och ger igen uttryck för den tand-för-tand-mentalitet som kännetecknar mc-gängen.

Innan vi skiljs den här kvällen frågar jag om bombdådet mot åklagaren Barbro Jönsson. Ännu finns ingen misstänkt för brottet, men att polisen letar efter de skyldiga i mc-kretsar är nog en inte alltför djärv gissning.

– Det är åt helvete. En åklagare måste få göra sitt jobb, det är upp till oss att skaffa bra advokater.

Stämningen är på topp. Bandidos i Göteborg fyller 5 år och medlemmar, prospects och hangarounds från hela landet har kommit till lokalen i industriområdet Marieholm.

I mötesrummet – där endast fullvärdiga medlemmar får vistas – sitter Jan ”Clark” Jensen, Eddy Paver och andra högt uppsatta ledare. Utanför väntar flera provmedlemmar. Detta är kvällen då de ska upphöjas och tas in i klubben. En och en träder de in, får sina märken, eller nya västar och kramas av om Eddy och ”Clark”.

– Underbart. Detta har jag väntat på i helt år, säger en av dem.

I baren, spelas rockmusik. Spriten är gratis, men ingen verkar dricka sig synligt berusad. I ett av rummen sniffas kokain helt öppet.

–Detta är Bandidos. Se så lugnt allt är. Folk är bara glada, säger Eddy.

På väggen ovanför honom hänger en skylt med text på engelska: Tänk på vad du säger. Det här rummet kan vara buggat.

Hur det gick med pulvret i Eddys lägenhet? Påsen visade sig vara en ballong som innehöll vetemjöl. En leksak som hans dotter gjort på dagis. Det är nog som han säger: kokainet förvarar han någon annanstans.

Fredric Karén

fredric.karen@svd.se