Stefan Fransson, 38, har två födelsedagar, sin vanliga och så 11:e februari.
Då, för drygt två och ett halvt år sedan, blev han levande igen, befriad från apparater och slangar, friskförklarad.
Pånyttfödd, tack vare bästa kompisen.
Varje gång Stefan kissar tänker han på bästa kompisen Kristian Ling, eller Krille som han kallar honom. Vännen och arbetskamraten som gav honom livet tillbaka.
Det låter stort men just så är det. Hade inte Krille så självklart skänkt honom sin ena njure hade Stefan förmodligen inte varit vid liv i dag.

Förmågan att producera urin var första tecknet på att transplantationen hade lyckats, att kompisens njure fungerade i hans kropp. Då först visste han att han kunde börja leva igen.
Innan dess hade Stefan inte kunnat kissa på över två år. Hans njurar hade slutat fungera och han var helt beroende av dialys för sin överlevnad. För varje dag blev han allt sämre. Till slut var transplantation hans enda chans till överlevnad.
I det läget erbjöd sig Krille att bli donator och Stefan fick chansen till ett nytt liv.

Hjälte?
– Nej knappast, skrattar Krille och ler med hela ansiktet. Jag gjorde bara det Stefan skulle gjort för mig i samma situation. Dessutom tycker jag det är kul att ge. Fast, tillägger han och nu ser han allvarlig ut, när jag tänker på att Stefan lever tack vare att han har en bit av mig i sin kropp ryser jag. Det är stort.

Tvekan?
– Nej, det kände jag aldrig. Inte en enda sekund. Jag hade något jag kunde undvara som Stefan behövde för att leva vidare. Varför skulle jag säga nej till det?
– Varför skulle någon säga nej till en sån sak? Man klarar sig ju faktiskt utmärkt med en njure.
Vi träffar Stefan och Krille en lysande vacker hösteftermiddag på deras gemensamma arbetsplats på ett behandlingshem på Ekerö utanför Stockholm. Det märks att de är nära vänner, att deras vänskap har djupa rötter. De är samstämda, delar samma känsla för humor, ger samma lite halvburleska svar på mina frågor.
– Vi har en bra känsla för varann. Vi läser av varandra. Jag ser direkt när jag kliver ur bilen på morgonen hur Stefan mår och vice versa, säger Krille.

När de lärde känna varandra i slutet på 80-talet var Stefan sjuk, eller småsjuk som han uttrycker det;
– Jag har nog alltid varit lite halvrutten och halvmöglig. Fast hur sjuk jag var insåg jag nog först när jag blev frisk, för två och ett halvt år sedan, berättar han.
Redan i tonåren började den ärftliga sjukdomen, polycystiska njurar, cystnjurar som långsamt trasar sönder njurarna, göra sig påmind. Sjukdomen som tagit livet av både hans far och farmor i unga år går inte att stoppa. Till slut återstår bara dialys eller transplantation. Stefan går succesivt från dålig njurfunktion till ingen alls.
Hans liv blir avhängigt av dialysapparaten, fyra gånger i veckan, fyra timmar åt gången.
– Det är bra att det finns men det är inget liv, säger han nu när han upplevt alternativet.
Krille har följt hans långa kamp mot sjukdomen som långsamt förvandlade honom till trött 70-åring.
– När han inte längre ens orkade lyfta sin tvååring längre var gränsen nådd, tyckte Krille.

Beslutet att donera var självklart men det tog lång tid att övertyga sjukvården;
– Bara att få tag i rätt läkare var en pärs. Sedan måste jag övertyga dom om att jag var frisk och att jag var psykiskt stabil och verkligen ville ge bort min ena njure till Stefan. Hela proceduren tog ett år, berättar han.
Krilles kropp granskades från hårfästet ned till tårna. Vid varje besök frågade läkaren om han fortfarande stod fast vid sitt beslut. Samtidigt blev Stefan allt sämre.
– Ibland blev vi oroliga för att Stefan inte skulle orka med operationen. Själv oroade jag mig för att min njure inte skulle duga, att den inte skulle fungera eller att Stefans kropp skulle stöta bort den.
Stefan och Krille hade noga talat igen-om det hela. Lovat varandra att inte be-höva känna skuld om det hela inte skulle fungera eller att göra donationen till slagträ om de skulle bli ovänner.
– Efter operationen är det Stefans njure punkt slut, säger Krille.

Så till slut var avgörandets stund inne.
På en sal på Huddinge sjukhus ligger en nedsövd 38-årig man och väntar på att bli av med sin ena njure.
I rummet intill ligger hans 36-årige kompis och väntar på organet som ska ge liv åt hans nedslitna kropp.
Operationen går bra.
När Stefan vaknar upp ur den cirka fyra timmar långa narkosen är Krille den första han ringer. Men av det samtalet minns de i dag ingenting, mer än att de andades i luren och grät. Det fanns inga ord.
Det första Stefan märker efter operationen är att han kan kissa igen.
– Det var underbart, säger han.

Men mest njuter han av att ha fått tillbaka livskvaliteten, att kunna leva ett normalt liv, jobba, umgås med sin fru Beatrice och sina två söner, sju och fem år gamla som han knappt orkat med under sjukdomstiden.
– Erik som är sju minns hur det var innan och förstår att Krille gjort något stort.
För Krille var det belöning nog att se Stefan röra sig igen.
– Jag blev euforisk när jag såg skillnaden efter operationen, säger han.
För Stefan är det en klar fördel att veta vem han har fått njuren av.
– Annars hade jag ständigt undrat vems det var, kanske kollat trafikolyckor och så.

På köpet har deras vänskap fördjupats.
– Jag ringer alltid Krille först när jag
varit på kontroll. Tycker att han har rätt att veta hur det går, säger Stefan.
Varje år den 11:e februari äter Stefan och Krille middag tillsammans. Det har blivit en tradition.