St Barth är en pluttö. Det tar bara en timme att köra runt den bergiga landplätten. Förbi stränder och fashionabla butiker. Förbi svenska flaggor och lyxiga villor. Överallt är det klanderfritt rent. Ingen fattigdom, ingen smuts. Smala cementvägar slingrar sig fram mellan de små byarna, brant upp och lika brant ner. Då och då måste man helt enkelt stanna till och njuta av den hisnande utsikten över vad som måste vara Karibiska havets turkosaste vatten. Det är lätt att förstå dem som förälskar sig i St Barth. Skönheten, lugnet och integriteten. Den franska gastronomin, de förstklassiga hotellen och de trendiga barerna. Allt finns här. Och så stränderna förstås. 22 stycken. Kritvita.
- Välkommen till den svenska kolonin, säger Marius Stakelborough, på väl inövad svenska. Han står i dörren till sin bar Select och jag vågar svära på att alla svenskar som besöker ön också besöker Marius bar på Östra Strandgatan i huvudstaden Gustavia. Väggarna är fullklistrade med svenska dekaler. Dalahästar och svenska
flaggor syns överallt och på väggen hänger flera bilder på kungen. Bland annat bilden då Marius besöker kungen på slottet i Stockholm 1977 och bilden då kungafamiljen besöker Marius på St Barth tio år senare.
- Vi får inte glömma våra band till Sverige, säger Marius. Då förlorar vi vår historia.

I dag är St Barth en del av Frankrike och befolkas till stor del av fransoser. Gustavia liknar mest en fransk by i tropisk tappning. Det luktar hav och nybakt croissant. Utmed gatorna ligger franska restauranger och modeboutiquer med stora skyltfönster. Staden är liten, det tar bara en kvart att gå från den ena änden till den andra. Mycket av bebyggelsen är i trä men några stora stenhus står kvar från svensktiden. Ett av dem ligger på Vanadisplatsen vid hamnens inlopp. På svensktiden var det troligen stadens nöjeslokal. I dag är det museum fyllt med prylar som får varje svensk att igenkännande dra på smilbanden; dalahästar; en uppstoppad ren. Och förstås kopian av Oscar II:s kungörelse att ön är och ska förbli
skattefritt område. En våning upp ligger biblioteket där man faktiskt kan hitta svensk skönlitteratur och faktaböcker om Sverige.
- Jag är oerhört gripen. Jag hade inte alls föreställt mig att engagemanget för den svenska historien skulle vara så stort, sade till exempel Carl Bildts kabinettsekreterare Frank Belfrage, som under sin tid som Parisambassadör besökte ön.
Trots att det är över 30 grader varmt känns Sverige märkligt nära. På Kungsgatan, Piteågatan och Östra Strandgatan hänger nya glänsande gatuskyltar.
Svenskarna grundade Gustavia för över 200 år sedan. Staden levde på handel - bland annat slavhandel - och hamnen var stadens livsnerv. Idag har handelsfartygen ersatts av exklusiva segelbåtar och enorma lyxjakter. Längs kajerna sitter välmående turister på uteserveringarna.
"Vad är bättre än att göra ingenting, eller nästan ingenting - men att göra det med stil" undrar lyxhotellet Carl Gustaf i sin reklam. Och kanske har man i den meningen fångat en stor del av charmen med St Barth. Att
ingenting måste bli gjort. Härliga bad, fantastisk mat och tills vidare skattefri shopping. Punkt. Inga måsten, ingen stress. Kombinationen av det karibiska lugnet och den västerländska effektiviteten är perfekt. Om man har en hyfsat tjock plånbok, ska tillläggas. För det här är ett extra dyrt hörn i det redan dyra Västindien.

Nordväst om Gustavia ligger byn Colombier. Utanför sin lilla bar står Jean Magras och dörrskylten hälsar "Välkommen till Jean Magras bar" på svenska. Jean har sett St Barth förvandlas från fattigt fiskarsamhälle till exklusivt semesterparadis.
- Livet var hårt förr, säger han. Men folk var godhjärtade. Alla delade med sig av det lilla de hade.
Så kom David Rockefeller. Han blev förtjust och 1957 köpte han en rejäl bit land av Jeans svärfar för 200 dollar kvadratmetern. Världen fick upp ögonen för öns skönhet. Under 60-talet växte turistindustrin upp och St Barth blev snart en kändismagnet. Lokalbefolkningen sålde mark och skar guld med täljkniv.
Förändringen har gått fort. Lite
väl fort, tycker Jean.
- Lokalborna var inte förberedda eller utbildade. Visst är livet mycket bättre i dag, men måste alla gamla traditioner försvinna, undrar han.
En del känner att de nyinflyttade helt har tagit över. De äger restauranger och hotell, och de har norpat åt sig de bästa jobben. Som turist träffar man mest fransmän och amerikaner. Det är svårt att komma i kontakt med lokalbefolkningen, som gärna drar sig undan, kanske av blyghet, kanske av sund skepsis.
- En del av lokalborna har tjänat mycket pengar utan att jobba och nu har de blivit lite lata, säger Jean upprört.

Det gäller förstås inte alla. Definitivt inte Marius Stakelborough, som trots att han är över 80 år varje dag gör ett barbesök. Hälsar han inte på Jean Magras, är det baren Select som gäller, för det är hans egen. Sedan länge har han lämnat över ruljangsen till barnen, men det var han som öppnade Select 1949, som öns enda bar och restaurang. Marius är den som flitigast spridit kunskap om den svenska historien och han har
besökt Sverige elva gånger.
- Jag älskar Sverige och jag skulle inte ha något emot att bo där, säger han.
Och innan ett brett leende klyver hans ansikte lägger han snabbt till:
- Om det vore sommar tio månader om året.