Läser om boken Du är din generation av Elaine Bergqvist och inser att jag tillhör livspussel-generationen. 60-talisterna, som vill så mycket – på jobbet, i hemmet, med barnen – men blir stressade av alla val vi tvingas till.

Ärligt talat, börjar inte den diskussionen bli lite tröttsam?

Jag har i alla fall löst pusslet. Jo, det är säkert. Har tid för allt jag vill hinna med. Dottern, kärleken, jobbet, fotboll, golf, läsa böcker, jogga, gosa med katten och till och med gå på teater då och då. Det händer till och med att jag tar mig en tupplur på soffan.

Det finns de som hävdar att min brist på livsstress beror på att jag bara har ett barn. De har fel. Däremot beror det till viss del på ett avslappnat förhållningssätt till vad folk tycker.

Jag bor i mitt drömhus omgivet av en naturtomt, vilket passar mig fint eftersom jag inte har några större odlings- eller gräsklippningsambitioner. Bilen borde ha tvättats både ut- och invändigt redan förförra året. Vår heminredning skulle med största sannolikhet få TV3:s inredare Simon och Tomas att gå upp i en chockad falsett. Och klädvården i vårt hem lämnar en del övrigt att önska, sist någon strök var när sambon efter påtryckning (inte från mig!) strök bort ett veck på bröllopsskjortan när vi gifte oss i somras.

Att inte bry sig om sådant man själv egentligen inte bryr sig om skapar härliga tidsglapp som man kan fylla med annat.

Men den främsta anledningen till att jag slipper pussla är att jag har valt rätt man.

Herregud, tänk om jag hade varit gift med en sådan som mannen som, efter förra veckans fredagskolumn, såg sig föranledd att mejla mig och dela med sig av följande djupsinnigheter:

Flickor klarar sig bättre i skolan för de är en sort, som passar bättre i skolan och den enklare produkten kvinna är snabbare färdig. De 10 procent kvinnor som spelar fotboll är ofta lika udda som bögar.

Då hade jag fått pussla, och smussla, tills hjärnan blödde (och stryka skjortor tills knogarna vitnade).

Min man är en annan sort. Som ser varje människa för vad den är. På femton år har jag aldrig hört honom säga något generaliserat förringande om kvinnor, eller om män för den delen. Han tittar lika gärna på damgolf som herrgolf på tv. Tycker att det är självklart att både jag och dottern ska spela fotboll om vi tycker det är roligt och väntar med middagen dukad när vi kommer hem. Maten är alltid varierad, ofta långkok inspirerade från världens alla hörn. Och köket kryllar av nya kryddor som han har hittat under sina nästan dagliga rundor till mataffärerna. Aldrig någonsin har jag hört honom klaga över den tid det tar – maken har nämligen en vision, att få dottern att förstå att mat är något kul och härligt. (Mm, vad gott det luktar, vad får vi till middag?, är också standardrepliken när hon kommer hem).

– Jämställdhetsskryt, muttrar mina kollegor när jag berättar på jobbet om hur jag har det.

Eller som min man brukar säga: Det du fyller din tid med är också det du fyller ditt liv med. Om folk bara struntade i att försöka vara så förbannat lyckade kanske de skulle ha tid över att bli lyckliga.