Första gången hon kom på Jonas blev hon nästan kräkfärdig. ­Sedan kallsvettig och skakig. På en halv sekund hade hon förstått de sms som hon tjuvläste i hans mobil – från Nina, Bettan, IG, Nina igen. Obegripligt lugn stod hon snart och konfronterade sin särbo sedan två och ett halvt år.

Dagen efter grät han: ”Om jag ber om hjälp för att lösa det här kan du då tänka dig att ge mig en chans till?”

”Ja”, hörde hon sig själv svara. ”Men du får bara en chans, ­Jonas, bara en chans.”

Det beslutet skulle Åsa fatta om och om igen, varje gång hon snokat reda på nya bevis för att Jonas fortsatte att träffa andra kvinnor. ”Du får bara en chans till …”

– Att vara ihop med en sexmissbrukare innebär att aldrig följa de där besluten. Det finns inte en kvinna i min behandlingsgrupp som inte sagt samma sak som jag: ’Upptäcker jag det en gång till så går jag’. Ingen går.

Åsa Hellberg är en Casanovas kvinna – precis som titeln på hennes bok som kom ut för drygt en vecka sedan (Kalla kulor förlag 2009). En sådan sambo, särbo eller hustru kastar inte ut mannen när han avslöjas. Där vi ses på Åsas coachmottagning i Farsta berättar hon hur hon i stället blev besatt av att försöka omvända ­Jonas och förstå bakgrunden till problemet.

Som för de flesta som kan erkänna sitt sexberoende var Jonas inte ute efter just sex när han erövrade 25-30 olika kvinnor sedan han började vara ihop med Åsa. När hon förstod att det handlade om ett omättligt bekräftelse­behov blev hon upptagen med att ge honom än mer kärlek, omvårdnad och förståelse. Hon sms-ade och mejlade Jonas flera gånger per dag om hur fantastisk han var.

– Jag ville rädda honom från alla kvinnor och visa hur mycket jag älskade honom. Jag trodde ju att det handlade om mig, att jag inte dög. Om Jonas bara slutade med det här, vilken fantastisk­ ­kille!

Det skulle Åsa säga också när hon började i en grupp för anhöriga fyra månader efter hennes första avslöjande. Jag mår bra, hävdade hon, fastän hon gått ned åtta kilo och var på väg in i en utbrändhet. På jobbet som produktchef på Kraft Foods började de klaga på att hon var för långsam.

– När man tar ansvar för någon annans tillfrisknande glömmer man bort sig själv. Jag vårdade honom, som om jag var både hans terapeut och hans mamma. Jag ville ta bort all hans smärta – som den coach jag är.

Åsa berättar: Blev hon misstänksam, var det hon som sökte bevis för nya otroheter. Blev Jonas förkrossad och ”kände sig som en fähund” var det hon som peppade honom: Kom igen! Och grät han la hon sig bredvid och tröstade. Hon tänkte ständigt på honom, som en nyförälskad: ”Jag andades genom Jonas”.

– Vi gick in i en ny symbios, som förstärktes av att vi delade något stort som inte gick att prata om med någon. Vi blev helt insmetade i varann.

Den här kraften du lägger i att ”fixa Jonas” – hur förklarar du den?

– Jag blev medberoende, vilket har att göra med min bakgrund. Jag har aldrig någonsin trott att det skulle gå att tycka om mig. Med Jonas hittade jag för första gången en famn där jag kände mig hemma. För mig var det fantastiskt att höra att han inte skulle klara sig utan mig. Tänk att få bli så betydelsefull – vilken grej!

Åsa föddes 1962 och växte upp hos sin mormor i Fjällbacka. Hennes mamma var ensamstående från första dagen och började jobba i Göteborg 15 mil bort när Åsa bara var två månader gammal. Att hon inte fick den anknytning som varje litet barn behöver med en nära vuxen är en av hennes förklaringar till att hon kunde bli så ”sne” som hon kallar sig i förhållande till Jonas beroende.

– Men jag har aldrig dömt honom, för det kunde ha varit jag. Vi kommer från samma dysfunktionella bakgrund och det är ett lotteri hur man löser sånt.

I boken får läsaren systematiskt följa hur Åsa betedde sig som medberoende – från att ge gränslös omsorg till att bli besatt av sitt kontrollbehov. Till skillnad från alkohol som luktar, pengar som försvinner från konton eller narkotika som kan förstora pupillerna är otrohet nästan omöjligt att upptäcka, suckar hon och vet: Indicier är ingen idé när det gäller sexmissbrukare, ”här behövs bevis!”.

– Den ångest jag bar på grund av 25 kvinnor som han varit otrogen med – den ångesten var jag tvungen att göra av med någonstans. Och det gick bara om jag kontrollerade honom. Då var ångesten borta i en timme - högst. Sen kom den tillbaka igen. Så jag kollade honom hela tiden. Har han slutat? Det gick så långt att jag fantiserade om att anlita en privatdetektiv. Som om jag hade behövt veta ännu mera om hans kvinnor för att fatta ett beslut.

– Kontrollbehovet kommer för att man känner sig hotad, som att man inte duger. Så vi snokar, det är det vi gör med sexmissbrukare. Vi ägnar oss åt att kolla en massa saker i hemlighet.

Och det skäms man kanske för?

– Ja, oerhört. Jag gick in i hans anteckningsbok en gång. Jösses vad jag var lycklig – jag var helt ångestbefriad i flera timmar.

Vad gör man med sin svartsjuka?

– Jag vet inte hur svartsjuka känns, svarar Åsa oväntat. Visst har jag varit rädd för att han ska säga ”jag älskar dig” till en annan. Men det handlar om en ofantlig mängd andra kvinnor, så vem ska man rikta sin svartsjuka mot?

Åsa säger att tankarna nästan förintade henne den här tiden. Ändå gick Jonas i behandling på Dysberoendekliniken i Stockholm, ett av de få ställen i Sverige som behandlar sexmissbrukare och deras anhöriga. Efter fyra månader var han fortfarande otrogen, och nu ville Åsa följa med till hans terapeuter.

– Jag trodde ju inte att jag var sjuk, utan att vi behövde hjälp som par. Men på en timme i gruppen lärde jag mig att det inte var jag som hade lösningen på Jonas problem, tvärtom. Jag hade tagit ifrån honom hans ansvar för att själv lösa sina problem.

Nu behövde Åsa släppa taget på många fronter för att något skulle förändras: Bryta symbiosen med Jonas, sluta hålla fast vid att få vara så betydelsefull i hans liv och upphöra med kontrollen. Hon behövde förstå att hon inte kunde göra något för att stoppa beteendet.

– Den maktlösheten är oerhört smärtsam, eftersom man tror att man då släpper hela otroheten fritt – just det som man har starkast behov av att ha kontroll över. Först när man släppt kontrollen kan man också släppa den andres missbruk och börja koncentrera sig på sig själv.

Efter några möten kom hon på sig med att sluta säga ”han” och ”Jonas” – istället kom ord som ”jobbigt”, ”fan” och ”helvete”. Åsa skrattar till och berättar hur fattig hon då var på känsloord, van som hon blivit vid att prata om händelserna men inte hur hon upplevde dessa själv. Därmed kunde hon också börja bygga upp det som gruppen kanske talade om allra mest: Tillit. På den fronten hade alla varit med om en totalkrasch.

– I dag känner jag mycket tillit – inte till Jonas, nej. Men till att han vill tillfriskna. Ibland är det slirigt, och då tar vi en paus och är bara vänner ett tag. Och så vet jag: Genom att jag i dag sätter större värde på mig själv kan jag ta makten över mitt eget liv. Jag klarar mig, Jonas klarar sig. Han är min bästa vän, men han har en problematik som jag måste förhålla mig till. Jag hoppas verkligen att vi kan leva ihop. Än så länge är det för tidigt att veta.

Fotnot: Namnet Jonas är Åsas val av pseudonym för sin särbo.

Agneta Lagercrantz

08-13 52 88

agneta.lagercrantz@svd.se

Fler artiklar