Jan Guillou tar emot SvD i sitt hus utanför Östhammar i Uppland. TV4 är på plats och snart sällas även Aftonbladet och Sveriges Radio till sällskapet.

Alla söker svar på samma fråga: Spionerade Jan Guillou för KGB:s räkning mellan 1967 och 1972?

Nej, hävdar Guillou bestämt.

Enligt tidigare hemligstämplade dokument som Expressen tagit del av träffade Jan Guillou KGB-officeren Jevgenij Ivanovitj Gergel, som var verksam i Stockholm under slutet av 1960-talet, på en mottagning på dåvarande sovjetiska ambassaden. Att Guillou upprätthöll kontakten med KGB-officeren berodde, enligt Guillou, på att han såg möjligheten till ett journalistiskt avslöjande.

–Jag och Arne Lemberg på FiB/Aktuellt trodde att det skulle leda till insikt om KGB:s verksamhet i Sverige och att vi hade Stora Journalistpriset så gott som i hamn. Om jag vetat en tiondel av vad jag vet idag så hade jag förstått att det inte var jag som hade KGB på kroken utan tvärtom, säger han.

Arne Lemberg informerade senare Säpo om Jan Guillous förbindelser med KGB-officeren.

Men Jan Guillous kontakt med KGB ökade gradvis och upprätthölls i fem år. Eftersom Säpo i princip följde varje steg KGB-officeren Gergel tog blev mötena en komplicerad verksamhet. Men bara för Gergel, menar Guillou.

–Gergel berättade för mig hur kan skulle organisera mötena, men för mig var det väldigt enkelt. Jag gick till ett uppgjort möte på en restaurang. Det var Gergel som var tvungen att krångla.

De uppdrag Jan Guillou utförde åt den sovjetiska underrättelsetjänsten var att skriva två artiklar – en om Centerpartiets ungdomsförbunds inställning till Vietnamkriget och en om Nordiska rådet. Artiklarna ska ha levererats till den ryska nyhetsbyrån APN.

Utöver det träffade Jan Guillou sin KGB-kontakt vid flera tillfällen mellan 1967 och 1972.

Lämnade du någonsin ut känslig information under dessa möten?

–Nej, ingenting som var av hemlig natur.

Det blev inget journalistiskt avslöjande om KGB. Fick du någon sorts information alls som var av intresse?

–Nej, inte vad jag minns. Och det var lite dystert att inse det. Det här handlade om en talangjakt som de ständigt håller på med. Jag hamnade inte i någonting spännande utan i en väldigt utdragen nonsensverksamhet.

Fick du tips från KGB om CIA:s verksamhet i Sverige?

–Han talade nog om vad de hette och var på ambassaden de satt. Men det var ingenting som jag hade användning av.

Ångrar du KGB-kontakten idag?

–Jag bibehöll kontakten för länge men då hade den övergått till att vara bara politiska samtal. Jag var alltså påläggskalv för framtiden om min karriär skulle utvecklas på ett för KGB intressant sätt.

Anledningen till att Arne Lemberg larmade Säpo var att han trodde att de båda journalisterna begick någonting brottsligt och ville ”rädda sitt eget skinn”, hävdar Guillou.

–Men det är ett faktum att jag inte gjorde någonting brottsligt. Jag var en väldigt naiv 22-åring som plötsligt får en KGB-spion på kroken. Här öppnar sig möjligheterna av ett fantastiskt journalistiskt avslöjande. Så enkelt var det inte.

–Att Säpo aldrig varnade mig, vilket man alltid gör så fort man upptäcker ett sådant här umgänge, kan jag inte tolka på något annat sätt än att det här inte var intressant.

Du har tidigare pekats ut som ”Säpo-agent” och nu pekas du ut som ”KGB-agent”. Varför har du inte själv lagt fram den här informationen och försökt tydliggöra din egen roll under de här åren?

–Jag var aldrig Säpo-agent. Palestinagruppen utsattes för massa olika infiltrationer och därför hade vi förbindelser med Säpo. Det var rimligt och det var en medborgerlig plikt att varsko Säpo när terrororganisationer närmade sig oss. Det gör mig knappast till Säpo-agent.

–Och att jag skulle ha varit KGB-agent är bara löjligt. Jag var maoist på den tiden, Sovjet var en större fiende än USA.

Varför nämner du ingenting om detta i dina memoarer?

–Jag tycker att det är en sidohistoria som inte ledde till någonting. Den största svårigheten var att inte skriva en bok på 1000 sidor. Det här var en återvändsgränd. Och jag tänkte att det skulle leda till tio sidor i Expressen där de kallar mig KGB-agent.

Och nu blev det så ändå.

–Ja, och så här stora rubriker och löpsedlar förvillar intrycket. Jag har aldrig varit spion.

Jan Guillou poängterar att han under de här åren även umgicks med en amerikansk diplomat som ”troligtvis jobbade för CIA”.

–Det var kul att snacka om politik över en öl och vända och vrida på allt. Världen stod ju i brand på den här tiden. Det är samma sak, men det hade väl inte varit lika kul att peka ut mig som CIA-agent, säger han.

Henrik Ståhl

08-13 59 24

henrik.stahl@svd.se

Fler artiklar