Först var det Per Albin Hansson, sedan Tage Erlander och hans pojkar, Olof och Ingvar. Göran Persson var sist i raden. Det är det 63 år långa maktinnehavet under 70 år av modern svensk historia som ligger till grund för att kalla Socialdemokraterna för ett statsbärande parti.

Men när sedan Fredrik Reinfeldt vid sensommarens partistämma målade upp bilden av Moderaterna som ett nytt statsbärande parti, och iklädde sig rollen som landsfader, ledde det till höjda ögonbryn.

För det första är det nämligen en fråga om tempus. Att vara statsbärande är något man är eller har varit, inte något man ska bli. Förre folkhälsoministern Morgan Johansson (S) kommenterade efteråt Fredrik Reinfeldts tal på sin blogg: ”Tage Erlander var inte en person som någonsin skulle kalla sig själv landsfader. Och han skulle aldrig kunna hålla ett sådant tal som Reinfeldt höll på moderatstämman. Han förstod nämligen att högmod går före fall.”

Att blygsamhet är en dygd är det inte bara Morgan Johansson som tycker, en del borgerliga politiker ansåg också att Reinfeldts tal var lite väl magstarkt.

Senaste gången Moderaterna fick över 30 procent i ett riksdagsval var 1914. Det finns inget som säger att det krävs en viss procent av väljarkårens stöd för att man ska vara ett statsbärande parti. Socialdemokraterna har exempelvis enbart vid två gånger fått en majoritet av rösterna. Men sambandet mellan höga väljarsiffror och att ett parti tillåts dominera politiken är ganska uppenbart.

Något annat som ska ha retat upp borgerliga kollegor är att det den här gången inte handlade om alliansen, ett samarbete som Fredrik Reinfeldt annars är mycket noga med att lyfta fram. Men nu sade han: ”Det är dags att erbjuda svenska väljare ett långvarigt statsbärande regeringsansvar”. Det ligger i sakens natur att det är en enpartishow.

Men i vissa borgerliga kretsar uppfattas det här inte som ett hot, utan som möjlighet. Moderaternas betoning av ansvarstagande och vilja att framstå som statsbärande, lämnar fältet fritt för Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna att profilera sig politiskt. I skuggan av Moderaterna kan de övriga ta chansen att vinna röster på en mer värderingsstyrd politik, lyder analysen.

Risken med den moderata strategin är också att partiet framstår som alltför förälskat i makten och – i staten, något som för många moderater ur den gamla skolan måste framstå som stötande.

Om Moderaterna skulle bli ett statsbärande parti skulle en moderat makthegemoni ersätta det de borgerliga sett som en socialdemokratisk. Det skulle vara besvärande i de delar av borgerligheten som under lång tid hävdat att regelbundna maktskiften är en del av demokratins livsluft.

Men hägringen i fjärran är ytterligare en mandatperiod.

När Mona Sahlin strax efter lunch på onsdag öppnar Socialdemokraternas partikongress är det också med förhoppningen om att få leda Sverige efter nästa års val.

Men när hon ställer sig i talarstolen för sitt inledningsanförande är det inte som ledare för det statsbärande parti Socialdemokraterna en gång var.

Hon kommer med stor sannolikhet att tala sig varm för det samarbete hon har inlett med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Alla ombud kommer att var medvetna om att den politik som de driver igenom ska malas genom samarbetets kvarnar.

Att Socialdemokraterna för första gången går till val på att bilda en koalitionsregering innebär i praktiken att partiet har abdikerat från rollen som statsbärare. Det trumfkortet har spelats bort. Ett parti som ser ett formellt samarbete med andra som enda möjligheten kan inte räkna med att få sätta den politiska agendan på egen hand.

Därmed kan Sverige sägas ha förvandlats till en demokrati som andra.

Göran Persson drömde ibland högt om ett slags majoritetsvalsystem som skulle ge starkare regeringar. Det hade gynnat både S och M, och kunnat lägga grunden för deras totala dominans.

Socialdemokraterna och Moderaterna hade chansen i den senaste grundlagsutredningen. De tog den inte. Tanken svindlar, men kanske handlar det om en brist på maktfullkomlighet hos både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Lena Hennel analyserar politik i SvD.lena.hennel@svd.se

Lena Hennel

08-13 51 12

lena.hennel@svd.se

Fler artiklar