På tre decennier har homosexuella gått från att klassas som sinnessjuka till att både få bli föräldrar och gifta sig. Men nästa veckas beslut innebär inte att de lika rättigheterna är säkrade.

– Kvinnor fick rösträtt 1921 men de är fortfarande diskriminerade. Även om kyrkan tilllåter samkönade vigslar 2009 så betyder det inte att vi kan luta oss tillbaka, säger Jon Voss på gaytidningen QX.

Han ser fram emot kyrkomötets beslut och bidrog själv aktivt till att Sverige som första land i världen slutade klassa homosexualitet som sjukdom för trettio år sedan.

Förändringen kom till stånd två månader efter att ett fyrtiotal homosexuella ockuperade Socialstyrelsens trappa en gråmulen augustidag 1979.

Den som mötte ockupanterna i‑trappan var dåvarande generaldirektören Barbro Westerholm. Idag är hon folkpartistisk riksdagsledamot med rättigheter för homo-, bi- och transpersoner (hbt) som en av sina huvudfrågor.

Hon hävdar själv att den där dagen var avgörande för hela hennes karriär, eller till och med liv.

–Ockupationen var viktig för hur jag agerade i andra frågor inom Socialstyrelsen och senare också i riksdagen. Jag insåg att jag måste tänka efter vad jag verkligen vill själv. Före den här händelsen hade jag inte det bästa av självförtroende, men det här fick mig att inse att jag kan påverka, säger hon idag.

Vid koden 302,00 i sjukdomsregistret fanns homosexualitet nämnt under rubriken Mentala rubbningar. RFSL hade i flera år försökt få bort registreringen och till slut genomfördes två protestaktioner:

Dels ringde homosexuella i hela landet till försäkringskassan och sjukskrev sig med hänvisning till att de rent formellt faktiskt klassades som sjuka. Dels tågade en brokig samling människor till Socialstyrelsens pampiga lokaler på Linnégatan i Stockholm. Med hjälp av visselpipor och kampsånger krävde de att få prata med någon ansvarig.

–Jag hade jobbat med sjukdomsklassificeringen och visste att det här beslutet kan jag ta själv. Det här var diskriminering på helt galna grunder. Men det var uppenbart att de som satt i trappan inte riktigt trodde på mig att det faktiskt skulle ändras, säger Barbro Westerholm.

En av demonstranterna var den då 19-årige Ulf Martens. Han satte sig längst bak, men eftersom Barbro Westerholm kom från övervåningen hamnade han istället längst fram.

–Vi satt där och klassades som sjuka. Det var en ganska lugn tillställning tills någon sade att polisen var på väg. Då undrade jag vad jag hade gett mig in på egentligen, säger han.

Ulf Martens skolkamrat Jon Voss fanns också i trappan, utsänd av Stockholms Gayradio. Idag är han vd och ansvarig utgivare på QX förlag. Han beskriver händelsen som ett startskott för en ny typ av kamp.

–Vi kände att vi skapade historia. Vi ändrade vårt sätt att arbeta på med mer direkta, utomparlamentariska aktioner. Att vi gjorde så var väldigt nytt. När klassifikationen sedan togs bort så blev det ett bevis för att aktivism fungerar, säger han.

Det aktivistiska 1970-talet världen över gav en skjuts även åt arbetet för homosexuellas rättigheter i Sverige. De första gayparaderna dök upp i Örebro och Uppsala och växte sedan till den mer organiserade Frigörelseveckan i Stockholm.

I slutet av 1980-talet kom den nya sambolagen som omfattade samkönade par och 1994 möttes partnerskapslagen av applåder från riksdagsläktarna. Kampen för homosexuellas rättigheter har med åren breddats till att även omfatta bi- och transpersoner, den så kallade hbt-gruppen.

Jon Voss nämner 1998 som ett avgörande år.

Då arrangerades den första Pridefestivalen i Stockholm där Efva Attling och Eva Dahlgren mötte upp paraden på Skansens scen tillsammans med bland andra Jonas Gardell och Mark Levengood.

Samma år hade Elisabeth Ohlson Wallin vernissage på sin omdebatterade utställning Ecce Homo där hbt-personer agerade i bibliska scener.

–Redan på 70-talet sade vi att homosexuella måste bli synliga, då kan ingen demonisera oss. Och Pride var enormt viktigt för synligheten, säger han.

På tisdag samlas alltså kyrkomötets 251 ledamöter i universitetsaulan i Uppsala. Föredragningslistan för mötets fyra dagar är diger, men frågan om Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten och därmed tillåta vigslar av samkönade par är den mest brännande.

SvD:s undersökning visar att en majoritet av ledamöterna röstar för förslaget. Motståndet finns främst inom Kristdemokraterna i Svenska kyrkan, Sverigedemokraterna och Frimodig kyrka.

Marianne Kronbäck företräder Kristdemokraterna och reagerar på SvD:s uppgifter.

–Det är mycket allvarligt om kyrkomötet tar det här beslutet utan att ha undersökt frågan på bred front. Förslaget borde ha gått på remiss till församlingarna, underlaget är väldigt smalt, säger hon och befarar att splittringen inom kyrkan kommer att bli mer tydlig.

Istället för en ny vigselordning vill Marianne Kronbäck att kyrkan avsäger sig vigselrätten. På så vis kan samhället stå för den juridiska delen som eventuellt kompletteras med en separat bröllopsakt i kyrkan.

–Att ändra på teologibegreppen och jämställa äktenskap och partnerskap är märkligt. Och att säga att all kärlek ska bejakas blir så flummigt, tycker jag.

Sedan den 1 maj i år har samkönade par rätt att ingå äktenskap. Den nya lagen ger samfundet rätt att avgöra om de vill ha kvar vigselrätten.

Om kyrkomötet beslutar att behålla vigselrätten så innebär det per automatik att man tillåter samkönade vigslar i Svenska kyrkan, troligen redan till årsskiftet.

Enskilda präster kan dock fortsättningsvis vägra att viga samkönade par. Borgerliga vigselförrättare har däremot vigselplikt och får inte neka något par, oavsett kön.

Jan-Fredrik Schöldström bor sedan flera år med sin partner Börje Blomster i en ljusblå villa i Kållered utanför Göteborg. Egentligen kan de redan nu omvandla sitt partnerskap till äktenskap, men eftersom de är troende vill de hellre invänta kyrkomötets beslut.

–Ytterst handlar det om att möta människor. Kyrkan ska stå för det goda och ska inte motarbeta kärleken oavsett hur den gestaltar sig, säger Jan-Fredrik Schöldström.

–Dessutom är det en trovärdighetsfråga att det finns en samstämmighet mellan hur kyrkan uttrycker sig och hur den agerar. Säger vi att alla är välkomna ska det också vara så.

Börje Blomster och Jan-Fredrik Schöldström har bedrivit hbt-arbete inom kyrkan i Göteborg sedan de träffades i början av 1980-talet och är medlemmar både i Svenska kyrkan och i Svenska missionskyrkan.

Förhoppningen är att de ska kunna viga sig i sin lokala missionsförsamling, men i nuläget får människor som lever i partnerskap inte ens bli pastorer eller diakoner i missionskyrkan.

– Men tiden rinner ifrån oss, partnerskap finns ju inte längre. Nu måste kyrkan förhålla sig till en ny verklighet. Jag tror inte att man har tänkt igenom att man befinner sig i ett ingenmansland, fortsätter Jan-Fredrik Schöldström.

Barbro Westerholm tycker att kyrkomötets beslut är viktigt, inte minst som en signal till övriga samhället. Hon satt i riksdagen både när partnerskapslagen antogs och när den könsneutrala äktenskapslagen röstades igenom. Efter båda besluten överöstes hon med kritiska brev och ibland regelrätta hotelser.

Även brottsstatistiken pekar på att det fortfarande finns en homofobi i samhället. Enligt Brottsförebyggande rådet hade 18 procent av de anmälda hatbrotten förra året homofobiska motiv. Och så sent som förra helgen kastades en rökbomb in i RFSL:s lokaler i Borås.

Jon Voss menar att sådana här händelser visar på att det finns en skillnad mellan hur långt man har kommit politiskt och hur det är i vardagen.

–Jag reagerar när jag ser två män röra vid varandra på stan. Det är sällan man ser ömhetsbevis mellan två män eller två kvinnor. Detta är det verkliga förtrycket. Vi har ett intolerant samhälle som inte accepterar avvikelser. På det sociala planet ligger Sverige efter andra länder där lagarna är sämre, säger han och får medhåll av Barbro Westerholm.

–Nu har vi regelverken på plats, men vi måste se över tillämpningen av lagarna, säger hon.

Som exempel på när lagarna inte används som det var tänkt tar hon det faktum att rätten till insemination endast gäller för den ena kvinnan i ett lesbiskt par. Detta för att lagen i‑grunden är utformad för heterosexuella par där bara en av parterna kan bli gravid.

Rätten för homosexuella att adoptera är ett annat exempel. Lagen blir tandlös eftersom inga givarländer accepterar homosexuella par som adoptivföräldrar.

–Vi har långt, långt kvar när det gäller myter. Jag upplever att det arbetet är svårare än att ändra lagar. Nu måste vi ta itu med folks attityder och de värderingar de har med sig från sin uppväxt. Det är en större utmaning, säger Barbro Westerholm.