Så fick de tre då äntligen Nobelpriset för upptäckten av telomererna och av telomeras med Elisabeth Blackburn i spetsen. Hon har i över trettio år varit den självklara ledargestalten i detta numera omfattande forskningsområde.

Först kunde hon efter ett par intensiva forskningsår i början av 1980-talet tillsammans med Jack Szostak bevisa att just telomererna fungerade som ett tidigare okänt skydd mot skador på kromosomerna. Detta publicerade de 1982.

Därefter gick hon och hennes dåvarande doktorand Carol Greider vidare. De lyckades efter ytterligare ett par års experimenterande upptäckta enzymet telomeras och visa att det tillverkade de viktiga telomererna.

Därmed var ett klassiskt biologiskt mysterium löst och plötsligt öppnades helt nya vapen att angripa två av de absolut hetaste medicinska utmaningarna genom tiderna, nämligen att ta fram nya behandlingsmetoder mot cancer och möjligheter att skapa evigt liv eller åtminstone förlänga livet.

Fascinationen och förhoppningarna var som störst under 90-talet. Men hittills har de praktiska tillämpningarna uteblivit och uppmärksamheten runt telomererna har sakta börjat dala.

– Som så ofta förr är var verkligheten mer komplicerad än många hoppades, säger professor Rune Toftgård vid Karolinska Institutet. Det är dessutom viktigt att inte gå för fort fram inte minst för att undvika allvarliga biverkningar och risker.

De livsviktiga telomererna är små korta DNA-snuttar som sitter längst ut i ändarna på våra 46 kromosomer. Deras uppgift är att skydda kromosomerna från att brytas ned när cellerna delar sig. De är alltså viktiga för att vi och våra celler ska kunna överleva och vara friska. Enzymet telomeras som finns i alla celler har den unika förmågan att kunna tillverka telomererna.

Två egentligen diametralt olika tillämpningar har alltså kommit i fokus:

Genom att öka på och aktivera enzymet telomeras skulle det vara möjligt att förlänga telomererna och därmed också livet.

– Men så enkelt är det inte, säger Rune Toftgård. Åldrandet styrs av en mängd faktorer, där telomererna enbart är en.

Cancerceller till skillnad från vanliga celler delar sig oupphörligt och kan betecknas som odödliga. Över 90 procent av alla cancerceller har också en starkt förökad telomeras-aktivitet. För cancerbekämpning handlar det alltså om att minska enzymet för att få cancercellerna att dö.

– Det finns olika metoder att göra detta och flera läkemedelsföretag tester ett antal preparat på cancerpatienter just nu, säger Rune Toftgård. Men det är viktigt att vara försiktig eftersom vanliga normala celler också skulle kunna påverkas.

Inger Atterstam

inger.atterstam@svd.se

Fler artiklar