Låneorden är språkets krydda, inte dess undergång som en del purister vill tro. Därmed inte sagt att vartenda importord är ett fynd eller ens ett rimligt tillskott, men för det mesta är de en viktig del av en spännande språkutveckling. Låt oss vara glada att vi lever i en tid då det råder en härlig sprutt på den utvecklingen. Det enda som känns inskränkt är att så många låneord ska komma från engelskan, ett rikt språk absolutely, fast det vore ändå kul om vi kunde låna litet bredare. Visst är Rinkebysvenskan en lösgodishylla där vårt språk kan plocka många goda karameller, men vi behöver fler källor och då har jag en favorit: Finlandssvenskan.

Den som vill vara snäll mot mig behöver inte tänka på blommor eller choklad, eller i alla fall inte enbart blommor och choklad. Kom med en finlandism istället och jag blir lika glad. Den tar jag inte emot med långa tänder (motvilligt) utan när det blir min muntur ska jag säga tack.

Nog är ordet muntur både effektivare och rundare än vårt kantiga ”tur i ordningen att tala”. Man blir glad bara man hör det: muntur, muntur, munter.

Jag har en finlandssvensk kollega här på SvD, Anci Holm, som jag aldrig fått choklad av, men desto fler finlandismer eftersom hon upptäckt mitt begär efter dem. Så ibland sticker Anci sig upp, alltså tittar in, hos mig och droppar ännu ett ord eller uttryck som jag genast sätter till pappers. Aldrig att hon skulle pissa mig i ögat (luras). När jag hör hennes kännspaka röst på redaktjonen hoppas jag att det vankas en ny godbit, (kännspak betyder bekant, om du hakade upp dig där i början av meningen).

Men eftersom Anci Holm, som så många andra finlandssvenskar, kan hålla isär språken rikssvenska och finlandsvenska så läcker det nästan inte ut några finlandismer alls i hennes löpande tal utan jag får vänta på de där särskilda utdelningarna. Finlandsvenskar borde tala finlandssvenska när de är i Sverige! Det skulle kunna få igång den inlåning som jag här propagerar för. Själva tanken att vi skulle börja använda ord som pantfånge får mig så upphetsad att jag tror jag känner av en stegring (vilket betyder feberhöjning, vad trodde du?).

En pantfånge är vad vi med ett fornsvenskt ord kallar gisslan. Men gisslan är ett svårhanterligt ord. En gissla, flera gisslor? Nej. Vi tvingas skruva till uttryck som ”en ur gisslan”/”flera i gisslan” för att säga vad vi menar. Pantfånge är den geniala lösningen och den finns att hämta alldeles nästgårds.

Från telefonins område har jag noterat två uttryck som väl inte behöver lånas in, men är ganska rara. En finlandssvensk växeltelefonist säger ”jag förenar” när hon kopplar till en anknytning. I en kultur där koppleri anses fult medan föreningar uppmuntras är det rätt ton.

Och på ett hotell i Helsingfors meddelas att ”telefonavgifter debiteras enligt impulserna”. Så underbart spontant och irrationellt det låter, långt från den gamla periodräkningen.

Fast även finlandssvenskan lånar från engelska. Torget kan heta skvären. Absolut helgräsligt! Men jag vill betrakta det som en liten fläck på en annars lysande språksol.