Minerna på de övriga i startfältet när den kraftfulla medeldistansaren från Sydafrika lekande lätt drog ifrån och vann hörde hemma i en såpopera. Allra mest försmådd verkade trean Jennifer Meadows vara i sina moderiktiga solglasögon. Brittiskan firade bronset demonstrativt, överlägset och ovärdigt som vore det ett guld.

Finalisternas oförmåga att ens närma sig 18-åringen och visa någon form av respekt visualiserade en hoper små människor. Det var en uppvisning i ynkedom. Jag har full förståelse för den upprördhet i Sydafrika som SvD:s korrespondent Ola Säll förmedlade i lördagens tidning. Tänk om det internationella drevet gått mot en "pojkflicka" från Gällivare?

Då hade Svenska friidrottsförbundets ordförande Lennart Karlberg fått ge svar på tal som kollegan Leonard Chuene gjort i Sydafrika. Idrottens allmänna okunskap om manliga och kvinnliga könshormoners inte alltid klara gränser har också gett näring åt mobbens vrål: Det är ju en man!

Man kan fråga sig var en kvinna, med överskott av testosteron, i så fall skulle tävla i för klass?

Främmande fåglar möts ofta av ogillande. Minns barfotalöparen Zola Budd, också från de norra provinserna i Sydafrika, som satte två världsrekord på 5 000 meter. I Los Angeles-OS 1984 hörde den amerikanska stjärnan Mary Decker till hennes värsta belackare, men högmod gick före fall när Decker snubblade på just Budds nakna häl och gick omkull på 3 000 meter.

Att Caster Semenya på de blå banorna i Berlin faktiskt var en lika överlägsen segrare som Usain Bolt har tonåringen fått väldigt lite erkännande för.

Frågetecknen har ersatt utropstecknen i kontrast till de oförblommerade hyllningar som riktats mot Bolt, friidrottens nye omslagspojke. Den senare har inte bara av mig liknats vid en varelse sprungen ur ett rymdskepp. Men ingen har krävt någon identifiering av de kromosomer som format sprinterkungens väldiga kropp.

Det blir mest på skoj; som när Hasse & Tage på sin tid skämtade om att sticka ner en gurka i brevlådan hos gamla tanter och skrika att nu kommer marsmänniskorna. En annan skillnad mellan de två suveräna världsmästarna är att Caster Semenya inte slog världsrekord. Det finns kvinnor som sprungit 800 meter snabbare. Hon var "bara" rejält mycket bättre än de andra. Förnedringen som den unga afrikanska tjejen måste ha upplevt före, under och efter tävlingarna är svår att föreställa sig.

Förödmjukelsen framskymtade dock i de dystra anletsdragen som i stället borde ha varit uttryck för hennes lyckligaste ögonblick i livet.

Ett feminint utseende är inte liktydigt med att vara kvinna. Titta bara på Christer Lindarw. Hade någon som inte känt till drag show-artistens identitet betvivlat kvinnligheten om han ställt upp på 800? Eller ta Allyson Felix, USA. Suveränen på 200 meter var nästan lika överlägsen i sin gren, men hennes graciösa kropp undanröjer uppenbarligen alla tvivel. Det gäller även längdhoppande landsmaninnan Brittney Reese, trots hennes manliga avtryck i längdhoppsgropen.

Jag skulle vilja veta vilka påtryckningar som ligger bakom Internationella friidrottsförbundets (IAAF) anmodan om könstest på Caster Semenya. Den i allra högsta grad integritetskränkande processen måste i så fall varje deltagare gå igenom. Men är det verkligen så vi vill ha det?