Det lär behövas mycket viagra för att väcka denna tungrodda, byråkratiserade institution till liv. Även i aktuella akuta frågor, som när ilskan över Muhammedteckningarna övergick i att bränna ambassader, tog det minst en månad innan regeringscheferna enats om en linje - att inte säga något, och värna Europeiska ekonomiska intressen.
Det går inte grabbar, det behövs mer än centralt utänkta strategier. Det behövs engagerade människor - något centralbyråkrati inte kan framställa.

Att trivialisera eller mystifiera ondskan, det är frågan. Det är också, i grova drag, skiljelinjen mellan Europas och USA:s reaktion på den islamistiska terrorismen.
Om Hagamannen kan aktualisera debatten om rättsskipning i sexualbrott är det välkommet. Det är långt kvar innan kvinnofridsreformen förvandlats till kvinnofrid. Men män som slår och våldtar är en liten minoritet. När spärrarna helt släpper är det ett tecken på störning.
De (Lars-Erik Lövdén och Laila Freivalds) har i sin politiska gärning lagt ned mycket
arbete på att göra det svårare för andra människor att kunna bo i bostadsrätt. Och sedan skrattar de hela vägen till banken.
Lövdén har dessutom mage att påstå att han är förvånad över debatten kring hans lägenhetsaffär. Hur frånvarande från verkligheten kan en före detta minister egentligen vara?
Eller handlar det om typisk socialdemokratisk maktblindhet?