– Det är högsäsong nu för flickor som är rädda för att resa tillbaka till hemlandet på semester. Jag märker ett ökat tryck, säger advokat Elisabeth Fritz.

Elisabeth Fritz företräder just nu ett femtontal flickor som rymt hemifrån för att inte behöva åka med familjen på semester. I det ena fallet väntar en utvald kusin på att bli brudgum:

– Om flickorna känner rädsla ska de följa sina känslor och inte resa med, men det är inte särskilt många som har det modet. Situationen för de här flickorna är oacceptabel. Många är barn och tonåringar och behöver få leva ett helt annat liv än ett liv i rädsla för sin säkerhet. Samhället måste på fullt allvar börja jobba förebyggande och med attitydfrågor, säger Elisabeth Fritz.

– Jag har också flera fall där flickor utsatts för brott, till exempel våldtäkt, och sedan tagit tillbaka anmälan. Hennes rykte är ändå nedsvärtat och familjen vill åka utomlands. Om ryktet är vanhedrat ger jag det bestämda rådet att inte följa med på semesterresor, säger Elisabeth Fritz.

Till flickor som känner mer allmän rädsla ger hon rådet att aldrig åka utomlands utan att någon känner till det.
Samma sak säger Nalin Pekgul, ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet:

– Om en flicka misstänker att en tjejkompis kan komma att giftas bort måste man ta reda på vart hon åker, vilken adressen är och när hon ska komma tillbaka. Om vännen inte kommer tillbaka när hon sagt måste man polisanmäla.

Hon menar att tjejkompisar ofta vet om någon ska bli bortgift, men inte vågar anmäla det av rädsla för sina egna föräldrar.

– De är otroligt lojala och känner sig som förrädare om de berättar. Det allra största problemet är att flickorna har svårt att tro att deras egna föräldrar kan skada dem.

Nalin Pekgul pekar på tidpunkten mellan nionde klass och gymnasiet som vanlig för tvångsgifte utomlands:

– Då kan föräldrarna säga att hon bytt skola eller läser utomlands och det är svårare att kontrollera. Skolorna är maktlösa om eleverna väljer att åka med.

Till Rädda barnens hemsida för flickor som riskerar hedersrelaterat våld och tvångsgifte och till e-postadressen för pojkar med samma problem hör tio nya ungdomar av sig varje vecka.

Här kan de anonymt få stöd och råd om hur balansgången mellan Sverige och familjens gamla hemland ska gå till. Drygt 500 unga per år ber om råd.
Sevil Bremer är en av psykoterapeuterna som arbetar här. Hon bekräftar att Rädda barnen de senaste åren har märkt en ökning av frågor om hur man ska bete sig när familjen åker tillbaka till föräldrarnas hemland på semester och oron finns bland de unga att bli bortgift mot sin vilja. Så här års, strax innan sommarlovet, är rädslan stor:

– Ett starkt tema är rädslan för bortgifte. Kanske 4 av 6 är rädda för det, säger Sevil Bremer.

De mail som kommer till Rädda barnen har ett gemensamt: de är endera skickade mitt i natten eller under skoltid.

– Det är flickornas egen tid. Ingen annan ser att de skriver då, säger Sevil Bremer.

Fakta

I slutet av juni 1999 reste 19-åriga Pela Atroshi på en hastigt planerad sommarsemester till irakiska Kurdistan. Förevändningen var att Pela skulle hitta en man att gifta sig med.

Väl på plats i Kurdistan tog pappan döttrarnas pass och Pela mördades. Pappan dömdes villkorligt i Irak. Två farbröder dömdes till livstids fängelse av Svea hovrätt.

Enligt kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo, som utredde mordet, finns det alltid en öppen och en dold agenda i de här fallen; den öppna är att få flickan på plats, den dolda är att döda eller få henne bortgift, ett påtvingat självmord, arrangerad olyckshändelse eller helt enkelt att dumpa henne hos släkten.
– De blir behandlade som hundar. Antingen kopplar man dem eller så skjuter man dem, säger Kickis Åhré Älgamo.