Malmös tryckerier vägrade att befatta sig med en socialdemokratisk tidning, så den 24-årige chefredaktören fick åka över sundet och smyyyyga tillbaka från Köpenhamn med tidningsbuntarna.

Arbetarnas tankar var farliga och det skulle dröja ännu två år innan det socialdemokratiska partiet grundades.

Det känns som länge sedan.

Men historien om Arbetet är inte unik. Mer än något annat är presshistorien fortfarande en berättelse om det fria ordets märkvärdiga förmåga att mot alla odds överleva i en värld som gör allt för att få tystnaden att råda.

Ur ett globalt perspektiv har inte mycket förändrats. Endast 18 procent av världens invånare lever i dag i länder med pressfrihet.

Man kan ju tycka att det i en sådan situation borde falla ett särskilt ansvar på oss som utgör den fria minoriteten.

Problemet är att vi just nu håller på att kasta bort både den frihet som det tagit generationers slit att förverkliga – och vår möjlighet att bli tagna på allvar när vi vill kritisera de regimer som förföljer sina medborgare för deras åsikters skull.

För samtidigt som pressfriheten minskar för varje år runtom i världen, ökar den politiska viljan här hemma att övervaka, censurera och kontrollera vår kommunikation. I dag träffas EU:s justitieministrar för att diskutera det så kallade Stockholmsprogrammet.

I förlängningen av dessa – och andra, liknande samtal – hägrar en politisk vision om löpande tillgång till fakta om EU-medborgarnas privatliv. En värld där all vår kommunikation och alla våra transaktioner och resor har omvandlats till sökbar data som uppdateras i realtid. En värld där ingen tillåts vara anonym.

Det talas, så klart, om terrorism. Om organiserad brottslighet. Om en svår och bekymmersam avvägning mellan att bekämpa brott och att respektera den personliga integriteten. Men bara med hjälp av historielöshetens allra suddigaste glasögon kan man få för sig att den här utvecklingen är ett resultat av en skenande terroristboom.

Övervakningsgalenskapen startade inte 11 september 2001 och den har helt andra grunder än brottsbekämpning.

Vad vi ser är i stället samma gamla ställningskrig mellan elit och allmänhet som alltid har utkämpats.

Kyrkan kastade inte boktryckerier i händerna på 1500-talets bönder, industriägarna slängde inte tidningspressar utanför arbetarbostäderna på 1800-talet och dagens makthavare har uppenbart inga större skäl att låta internet ostört blomma ut som demokrativerktyg.

Det största hotet mot all makt är fortfarande samma som det alltid har varit: vanliga människor med en möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter, fritt sprida information och fritt sluta sig samman i grupperingar efter eget huvud. Med ett tillbakablickande perspektiv borde vi därför inte förvånas över de val dagens makthavare nu gör.

Men det kan vara väl värt att tänka på att historien också lär oss en annan sak: att de som slår ner på människors frihet i slutändan alltid kommer att betraktas som de skurkar de faktiskt är.