08.00

Sommarmorgonen är kylslagen när Ulla Malmsten sövs ned och rullas in för operation på sal 4. Äntligen har dagen kommit då hon ska göra sin livsavgörande insats för att rädda sin svårt njursjuke sons liv.

Samtidigt som Ulla sövs ned förbereds sonen för det operationssnitt som ska bereda plats för den nya njuren. Det har varit en lång väntan. Sedan flera år tillbaka har Mikael Hugosson varit mer eller mindre akut sjuk i en medfödd njursjukdom som successivt höll på att köra slut på båda njurarna.

–Mikael har varit väldigt nära döden flera gånger, berättade Ulla Malmsten sakligt när vi talades vid i telefon kvällen före ingreppet.

Båda föräldrarna testades som donatorer. Ulla visade sig vara lämpligast. När hon fick veta det tvekade hon inte en sekund.

– Det var självklart för mig. Sedan dess har tiden känts som en enda lång väntan.

Hon och Mikael ligger i var sitt rum på transplantationsavdelningen på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Kvällen före ingreppet fördrev de med att äta godis och surfa på sina medhavda datorer. Ingen av dem är nervösa, snarare otåliga, lite pirriga.

–Mikael har varit så dålig. Senaste tiden har han behövt blodtransfusioner varje vecka. Nu kan det bara bli bättre, säger Ulla.

Operationsdagen inleds med dusch och tvagning. Djupt nedsövd, med snittytan tydligt markerad, är Ulla redo att överlämna sig i den norsk- födde transplantationskirurgen Henrik Gjertsens flinka händer. Det är han som ska lägga de diskreta snitten i buken för att knappt två timmar senare kunna lyfta ut det knytnävsstora organ som ska bilda basen för sonens nya liv. Men först måste han långsamt och metodiskt ta sig igenom lager på lager av vävnad och blodkärl som måste delas och slutas för att frilägga njuren.

I salen mitt emot förbereder sig ett annat operationsteam på att ta emot njuren.

09.13

Operationssköterskan hjälper Henrik Gjertsen med de sterila operationskläderna och trär på honom det dubbla paret gummihandskar. En minut senare går han igenom checklistan en sista gång.

09:15

Exakt klockan 09:15 gör Henrik Gjertsen ett cirka sju centimeter långt snitt i bukväggen och skapar sig ett utrymme strax ovanför magmuskulaturen där han kan manövrera med den så kallade handporten. Snittet är precis lagom stort för att han ska få in handen i bukhålan och greppa och plocka ut njuren.

Totalt öppnas tre små hål i bukväggen, så kallade portar, upp. Ett av dem med plats för den kamera som ska guida kirurgen under hans ingrepp. Metoden kallas handassisterad laparo- skopi. En variant på titthålskirurgi som innebär att kirurgen har handen inne i operationsområdet och manövrerar utifrån en skärm som visar hur det ser ut inne i bukhålan.

–Fördelen med att ha handen inne är att man snabbt kan täppa till om man råkar ha sönder ett blodkärl, säger Henrik Gjertsen.

Efter fem minuter släpper han in lite gas i bukhålan via en av portarna för att organen ska bli mer synliga. Ulla ligger i 90-gradigt sidoläge för att underlätta framkomligheten.

Sakta och tålmodigt arbetar Henrik Gjertsen sig in mot den vänstra njuren.

Valet av vänsternjuren är ingen slump.

–Den har längre blodkärl vilket gör det lättare att sy fast den hos mottagaren, säger han.

09.50

Henrik Gjertsen börjar skönja spetsen på vänsternjuren. Aktiviteten i operationssalen just nu påminner om en förlossning som närmar sig sitt slut.

Från operationsteamet i salen mitt emot får vi besked om att Mikaels blodkärl nu är frilagda och klara för att ansluta till den nya njuren.

När det gått ytterligare nästan en timme blir stämningen i operationssalen alltmer laddad.

–Gör klart baljan, säger Henrik Gjertsen plötsligt.

Efter två timmars intensivt arbete har han nu lyckats frilägga Ulla Malmstens vänsternjure.

Urinledaren har delats och de två stora blodkärl som leder till njuren är på väg att stängas av.

–Vänta lite, jag måste bara frisera lite på artären först, säger han till kollegan Lars Wennberg som står redo med den så kallade baljan, en rostfri rondskål, övertäckt med en grön operationsduk.

Mitt i den värsta dramatiken ringer transplantationskoordinatorn, Ann-Christine Croon.

–Vi har fått ett levererbjudande, är det någon som kan ta det? undrar hon.

En lever är ett åtråvärt organ. När ett sådant erbjudande kommer blir det lite av huggsexa mellan de olika transplantationsenheterna i Skandinavien.

Ann-Christine Croon blir hänvisad till en ledig kollega.

Men just den här dagen ser det ut som om erbjudandet skulle gå vidare till ett annat sjukhus.

–Fram med saxen. Nu är det fritt, säger Henrik Gjertsen.

Några sekunder senare ligger det knytnävsstora organet i den sterila rondskålen.

10.48

Tiduret börjar ticka. Lars Wennberg har någon minut på sig att springa in med baljan till grannsalen där tvättskålen med isvätska väntar. Mycket längre än så bör det inte gå utan att riskera att njuren skadas. Först spolas den av med en speciell lösning för att sedan sänkas ned i den iskalla vätskan. Samtidigt byter den färg, från rödbrun till grådaskig.

–Vi kyler ned njuren och gör i ordning den så att den ser snygg och presentabel ut och blir enkel att sy in hos mottagaren, säger Lars Wennberg.

Tillsammans med kollegan Johan Nordström syr han ihop och putsar till njuren. De tar bort överflödig fettvävnad och sprutar in vätska i artären och venen för att se så de inte läcker.

11.28

Det kritiska arbetet med att ansluta njuren hos mottagarens inleds. Först kopplas venerna ihop, sedan artärerna. Den nya njuren placeras inte där de gamla njurarna sitter utan läggs istället in i ljumsken nedanför bukhålan. Där ansluts den till de blodkärl som går till benen samtidigt som urinledaren från den nya njuren kopplas till mottagarens urinledare.

–Hur är trycket? undrar Lars Wennberg.

–Alla tiders, svarar anestesisjuksköterskan Daniel Larsson.

Hopkopplingen av blodkärlen tar cirka tjugo minuter.

–Som att laga ett par byxor ungefär. Oftast inga större svårigheter men man måste vara noggrann, annars finns det risk för proppar, säger Lars Wennberg.

När hopkopplingen är klar färgas njuren brunröd.

–Den ser pigg ut, konstaterar han.

En kvart senare börjar en av undersköterskorna att fylla urinblåsan med koksaltlösning. Samtidigt kopplas urinledaren till urinblåsan. En kateter ansluts till den nya njuren för att testa funktionen. Blir det något kiss?

Stämningen i salen är koncentrerad men avspänd. Det är den sista transplantationen med levande givare före sommaruppehållet. Under stunder av väntan och stiltje kretsar samtalen kring sillsorter och laxrecept.

–Det är alltid lite pirrigt innan vi ser om njuren fungerar som den ska, säger Lars Wennberg.

13:05

Den nya njuren är på plats och såret häftas igen med sårklämmor. Bara tre minuter senare får vi det ultimata beviset på att den nya njuren fungerar. Långsamt ser vi hur urinmängderna ökar i det blåa kateterröret.

Operationsteamet i sal 25 drar en lättnadens suck.

Mikael Hugosson kan vakna till ett nytt liv.

NÅGRA DAGAR SENARE

Dessvärre visar det sig efter bara några dagar att blodflödet till den nyinsatta njuren inte fungerar som det ska. Njuren trycker på blodkärlen så att blodflödet begränsas. Jour- havande kirurg kallas in och Mikael måste öppnas på nytt både en och två gånger för att njuren ska hamna i rätt läge.

–Det händer några gånger per år att vi måste öppna och lägga njuren till rätta på det här sättet, säger Lars Wennberg.

TVÅ VECKOR SENARE

Mikael börjar känna sig betydligt piggare. Han är uppe och vandrar omkring i korridoren. Flickvännen Josefin Matinheikki och mamma Ulla Malmsten är på besök för så kallat utprat.

Det innebär att det finns hopp om utskrivning till helgen.

Mikael är rastlös och otålig. Vårdtiden blev lite längre än förväntat till följd av att han behövde opereras på nytt.

–Det var lite upprörande att mamma var uppe och sprang före mig, säger han med ett kärleksfullt ögonkast på mamma Ulla som varit utskriven från sjukhuset sedan en vecka tillbaka.

Fram till dess låg hon i sjuksalen mitt emot.

–Det kändes tryggt. Jag fick hela tiden förstahandsinformation om hur Mikael mådde och kunde titta in till honom så ofta jag ville. Det har varit svårt med bakslagen men det känns desto bättre nu, säger Ulla.

Mikael har fortfarande lite värk men känner sig gladare och piggare än han gjort på väldigt länge. Tidigare var han trött jämt. Minsta förkylning innebar att han måste läggas in på sjukhus.

–Jag har varit sjuk så länge att jag knappt kommer ihåg hur det känns att vara frisk, säger han när vi träffas på nyöppnade avdelning K87 på Karolinska universitetsjukhuset i Huddinge.

Mikael ser fräsch, vältränad och nykär ut där han sitter på sjuksängen, ömt omslingrad med sin Josefin.

Nu längtar han till livet utanför sjukhuset. Umgås med flickvännen, börja på gymnasiet och kanske så småningom kunna spela landhockey igen. Allt det där han missat när han varit sjuk.

Men först ska han äta en rejäl hamburgare.

Anna-Lena Haverdahl

08-13 56 49

anna-lena.haverdahl@svd.se

Fler artiklar