Med mindre än ett år kvar till Världsutställningen 2010 omvandlas Shanghai snabbare än sitt även normalt frenetiska tempo. Trots det känns det som att staden börjat gå på tomgång. Husfasader renoveras, tunnelbanor byggs (när jag flyttade till Shanghai 2002 fanns det två linjer, nu är de nio), uppfostrande skyltar hängs upp: Uppför er civiliserat! Var artiga! Le för expon! Välkomna Expon! 150000 exemplariska volontärer ska väljas ut för att visa ”kvaliteten på Shanghais och Kinas befolkning”, som det står i Expokommitténs utställningshall.

Jag insåg att jag varit med om allt detta en gång förut: I Peking inför OS.

Samma frenetiska byggande och falska yta.

Jag kände att jag behövde åka till Sverige. Och rensa huvudet. Tog flyget från Pudongflygplatsen. Landade 08:05 morgonen efter på Kastrup.

Kulturkrocken kom direkt.

En narkoman med en skev cykel rullade in i min vagn på Malmötåget.

Biljettkontroll. Han vägrade betala. Svor och hotade. Vi andra i vagnen, som lagt 98 kronor på resan, låtsades som ingenting. Hoppades bara att han inte skulle bli våldsam. Medan pundaren tappade piller över golvet och sparkade sin stackars cykel satt två tjejer i 20-årsåldern obekymrat tvärsemot och diskuterade sina relationsproblem.

–Han gjorde slut på så dåligt sätt. Han hade sex med mig och när vi ligger där nakna säger han det. Jag var helt heart broken jättelång tid, i en vecka! tjoade hon över hela kupén med morgontrötta pendlare. När tanken ”så brukade inte folk prata öppet förr” dyker upp inser jag att jag officiellt har blivit en gubbe.

Vid Malmö Syd går missbrukaren ut i den, jämfört med Kina, otänkbart klarblå försommarmorgonen. Kontrollanten säger att han brukar tjuvåka med tåget. Men de kan ingenting göra. Att ringa polisen innebär bara förseningar. Scenen hade varit otänkbar i Ostasien – Kina, Japan, Taiwan, Sydkorea – (de tre sista är demokratier och rättsstater). I Taiwan sätter domaren sådana som uppträtt drogade offentligt på minst två veckors rehabilitering. I Sverige får de gratis tågresa till sina langare.

I Malmö förundras jag över alla tejpade rutor. Inte bara rånade butiker utan också medeltida S:t Petri kyrka har ett krossat fönster. Dagvakten Linnea Hollmer säger att det händer då och då. Folk kastar sten. ”För att vi är en kyrka”, gissar hon. Min kompis Jakob Nilsson berättar att någon satte en kniv i däcket på hans Citroën hemma på Kristianstadgatan. Jag undrar hur man skulle kunna förklara det brottet för en kines. ”Alltså, någon gjorde sig alltså besväret att förstöra ett däck utan vinstsyfte? Inte ens för att sälja en bit gummi?” Jag undrar ärligt var all denna planlösa svenska ilska och detta hävdelsebehov kommer ifrån.

Och jag försöker skaka av mig känslan: Att jag åkt från ett Öst i robotaktig frammarsch till ett åldrande Väst som gått vilse.

Ola Wong

ola.wong@svd.se

Fler artiklar