I ett litet land som brukar gilla att skryta om allt som vi är störst, bäst och först med är det rätt märkligt hur tyst det är om Feministiskt initiativ (Fi). Det är ju inte bara världens första feministiska parti. Det är också det största, även om det bara har några tusen medlemmar. Piratpartiet (PP) är också först i världen och har nu över 47000 medlemmar vilket kan ha att göra med:

1. Deras enorma mediegenomslag…

2. … som kan ha med deras fräcka uppstickarnamn att göra.

3. Att de personer som dragit igång det är en del av och därmed behärskar den nya datoriserade världen till fullo.

4. En förskjutning i den politiska världen till förmån för nisch- och enfrågepartier.

5. Nyhetens behag.

Ändå har svenskarna, enligt en Sifo-undersökning som publicerades i veckan, större förtroende för Fi:s toppkandidat Gudrun Schyman än för PP: s dito Christian Engström.

Hade det inte varit för Schyman skulle nog ingen ha en aning om att partiet faktiskt ställer upp i EU-valet. 60 år gammal gör hon en Barack Obama. Minus hans enorma entourage av valarbetare och valkassa. Många svenska politiker har varit över och sneglat på Obamas kampanj, ivriga att upprepa det amerikanska miraklet på svensk mark. Men frågan är om inte Schyman med sin enkvinna-show bäst och naturligast lyckats förena traditionellt kampanjande med det nya, i de sociala medierna.

Det är lite stålfarmor över kvinnan. På dagarna reser hon runt och agiterar på gator och torg. På nätterna och på resorna twittrar hon och bloggar som en galning. På youtube rullar små enkelt producerade reklamfilmer. Och däremellan lyckas hon klämma ur sig en ansenlig mängd debattartiklar om allt från Bort med påven från politiken!, mäns våld mot kvinnor till att kräva valobservatörer i det svenska EU-valet.

Valsedelsproblematiken har de ändå gemensamt, Fi och PP. De små partiernas valsedlar är nämligen inte sådär alldeles populära bland funktionärerna i vallokalerna, menar Schyman. I ett obevakat ögonblick försvinner de lätt ner i någon undanskymd låda eller papperskorg. Då återstår de blanka valsedlarna och här gäller det att hålla pennan rätt i handen. På en blank valsedel får man nämligen bara skriva partiets fullständiga namn, inte någon förkortning och inte något personnamn. Slinter man med pennan räknas rösten bort.

Ska väljarna verkligen behöva avkrävas en offentlig kamp med demokratins väktare för att få rösta på det parti den hade tänkt? undrade Schyman på Brännpunkt här i tidningen för ett par veckor sedan. Och där har hon ju en poäng. Precis som när hon uppmärksammar att kvinnor i genomsnitt tjänar 76 procent av mäns dagliga inkomster för samma jobb i EU, att män sitter på i genomsnitt 76 procent av de parlamentariska sätena i EU och att det beräknas att var femte kvinna i Europa har utsatts för någon form av våld. Hon är också ganska ensam om att vilja göra abort till en europeisk rättighet (I Polen, Malta och Irland är abort förbjuden och i många katolska länder har vårdpersonal rätt att vägra att utföra aborter och skriva ut p-piller) och ta strid för homo-, bi- och transsexuella.

Men det är klart, vad är väl kvinnors och HBT-personers rättigheter jämfört med rätten till fri fildelning?