Om några veckor är det 20 år sedan jag för första gången lite nervöst satte mig i en sal på universi- tetet. Stolarna var hårda, automatkaffet smakade jättekonstigt och introduktionen sköttes av en kvinna som hade en grön mysdress och gestiku- lerade som en mimartist.

Allt var ganska märkligt, men kanske var det så det skulle kännas att vara vuxen. Vad visste jag? Jag hade precis börjat läsa pressvetenskap i Lund och bara någon timme senare höll jag Philip Knightleys reporterklassiker Krigets första offer är sanningen i handen. Numera står jag själv då och då i lärosalar och pratar journalistik. Men jag har inte längre några klassiker att kasta i händerna på studenterna. I stort sett alla är ju överspelade.

Kurslitteraturens analys av de traditionella medierna står i stor kontrast mot studenternas verklighet, där den mobila tvåvägskommunikationen just nu för- ändrar det mesta i samhället. Inget är längre sig likt, inte ens i lektionssalarna. Ibland mejlar studenterna mig mitt under föreläsningarna. Istället för räcka upp handen och fråga.

För medierna är det i lika hög grad förvirrade tider. Allt färre vill betala för journalistik och redaktionerna vet inte riktigt vilket ben de ska stå på. Många möter krisen genom att knyta an till de nya medierna. I förra veckan lanserade till exempel hårt drabbade New York Times en särskild sociala medier-redaktör.

Och det är alldeles utmärkt, men någonstans måste man nog ändå till slut ställa frågan om inte ointresset även kan ha något att göra med journalistiken i sig. Under lång tid har konflikten varit mediernas främsta dramaturgiska grepp. Sätt två motpoler mot varandra. Ta därefter ett steg åt sidan och betrakta slagsmålet med en balanserad och objektiv min.

Men vad händer med konflikten som dramaturgisk standard i en tid när alla pratar med varandra, hela tiden? Där medierna inte längre sätter streck i debatten och där ingen behöver slåss om sista ordet? Svaret är rätt uppenbart och just detta är antagligen också orsaken till att den journalistiska modell, som medierna tidigare så framgångsrikt har salufört, på kort tid har börjat att betraktas som ointressant.

De sociala medierna har dragit med stora delar av befolkningen i ett ständigt pågående samtal. Och ju mer folk pratar med varandra, desto större respekt får de – både för andra människors åsikter och för deras rätt att föra fram dem. Utvecklingen lämnar medierna vilsna, med en fråga för morgondagens pressforskare att sätta tänderna i: fungerar journalistiken utan konflikt? Eller ska vi kalla den något annat då?

Frasen ”krigets första offer är sanningen” yttrades första gången 1917, under första världskriget. Drygt 100 år senare skulle en uppdaterad variant kunna berätta för journalisterna att konversationens första offer är konflikten. Underligt nog kommer det att finnas de som sörjer.