Inför valet till EU-parlamentet utmålar sig alla partier som klimatet och miljöns bästa vän. Och under de år som Sverige varit EU-medlem har partierna lyft fram miljöfrågorna som ett av de viktigaste områdena för unionen. Miljöproblemen känner inga gränser därför måste de också hanteras på en annan nivå än den nationella, brukar det heta.

– Vår bild är att de svenska EU-parlamentarikerna kanske är lite radikalare än snittet i respektive partigrupp de är med i, säger Svenska naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson, som samtidigt konstaterar att det ofta sker en anpassning till systerpartierna när man väl är på plats i parlamentet.

Enligt honom är de enskilda kandidaternas inställning viktigare än utfästelserna och löftena i partiernas valmanifest och plattformar.

– Personerna är viktigast. Man kan göra stor nytta i olika läger om man är drivande. Anders Wijkman är väl det mest klockrena exemplet som har varit i den konservativa gruppen men ändå gjort mycket, säger Svante Axelsson.

Han vill i dagsläget inte gradera vilket parti som enligt hans åsikt är miljövänligast. Samtidigt betonar han att de flesta partierna tillåter större individuell frihet EU-parlamentet jämfört med hemma.

– Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet tycks acceptera stor olikhet. Till exempel får Centerpartiets Lena Ek köra sitt eget race, som är radikalare än regeringens. Inom socialdemokraterna har Åsa Westlund dragit hela den gruppen i grön riktning. Däremot har Moderaterna i Bryssel varit mer konservativa än de nya Moderaterna i Sverige, säger Svante Axelsson.

Det är lätt att komma med stolta deklarationer och hårda krav, men det är betydligt svårare att omsätta dem i praktisk politik. Väl i parlamentet handlar mycket av arbetet om att förhandla och kompromissa. Ingen partigrupp har egen majoritet därför måste allianser sökas med andra. Och även inom de olika partigrupperna kan åsikterna gå starkt i sär.

Socialdemokraten Göran Färm har varit parlamentsledamot i flera omgångar. Han nämner att när stödet till den europeiska bilindustrin diskuterades i den socialdemokratiska gruppen så blev det tydliga motsättningar.

Han talar också om kompromissen som den enda möjliga vägen för att komma framåt

– Det du kommer fram till måste vara någorlunda acceptabelt för alla medlemsländerna, konstaterar Göran Färm.

Moderaten Gunnar Hökmark har varit EU-parlamentariker en mandatperiod. Han säger att valet ofta står mellan kunna ta ett steg eller inget. Samtidigt kan den som är aktiv och drivande få gehör.

– Om du etablerar utgångspunkten för förhandlingen så är det andra som får jämka sig till mig. Jag får också jämka mig, men utifrån det som är min utgångspunkt, vilket är en väsentligt och viktigt. Men detta är inte annorlunda än den regeringsförhandling man har i början av en mandatperiod i riksdagen. Det är bara det att vi har den i varje större sakfråga.

Till det arbetet i parlamentet hör det också till att en mängd lobbyister försöker påverka ledamöterna. Det är till exempel de som arbetar för olika industriella intressen. Men Göran Färm har under sin tid sett en förändring.

– Miljörörelsen har blivit starkare på senare tid. De levererar minst lika kvalificerade analyser som näringslivet, säger han.

Svante Axelsson ser det som naturligt att försöka påverka parlamentarikerna därför att mycket av miljöpolitiken bestäms i EU. Han menar också att EU-valet är mycket viktigare för miljön än vad folk tror.

– Vi har ju outsourcat makten till EU. Fiskepolitiken, klimatpolitiken, jordbrukspolitiken och kemikaliepolitiken sätts där. Alla de stora frågorna sätts där. Därför har miljörörelsen flyttat dit där makten är.

Dan Nilsson

08-13 56 61

dan.nilsson@svd.se

Fler artiklar