Begreppet back seat driver fick en ny innebörd för mig i somras. Normalt är det som bekant ett skällsord för den där besserwissern som sitter bredvid eller bakom och talar om att du borde ha svängt av redan där borta och inte här, för nu blir det fel, eller i alla fall en omväg, och varför kan du inte läsa skyltarna, det stod ju tydligt ...

Den sortens baksätesförare är dessbättre en utrotningshotad art. Hjälten som tystat baksätesförarna är navigatorn. Det är en sådan där apparat som talar om, och visar på en skärm, hur du ska köra. Den som gör att taxiförare inte längre av egen kraft känner till mer än fem gator i stan.

(Alla ni som vet hur det fungerar kan nu gäspa självbelåtet och hoppa ner till stycket med lilla pilen. Själv tillåter jag mig att vara senkommet och häpet stjärnögd inför GPS-teknikens under).

Jo, vi hade varit i Wales med engelska vänner. Nu skulle vi på egen hand ta oss till deras hem utanför London. Där ser vägnätet ut som om det var byggt av en höggradigt berusad, men flitig, spindel. Inte ens detaljerade kartor är mycket hjälp för en främling. "Låna vår Tomtom", sade vännerna (Tomtom är ett varumärke. Jag bjuder på reklamen). Och så flyttade vi över navigatorn, inte större än en småfranska, till vår bil, tryckte på "home" och gav oss av i hällregnet. Tom visade sig vara en kvinna som med vänlig röst talade om vad som väntade och var vi skulle svänga: At the next roundabout, take the second exit... Och det höll hon reda på med hjälp av satelliter 20 000 kilometer upp i rymden! Inte ens när vi var olydiga och svängde av för lunch blev hon upprörd utan blinkade lite med kartan och berättade hur vi skulle ta oss tillbaka till den rätta vägen: Leave the car park. Turn left. After 200 yards keep right ... Och så till slut: You have reached your destination. Den berusade spindeln var besegrad.

## Tänk om man kunde få en sådan lots igenom livet också. Ett slags relationsnavigator. Fråga mig inte vilka satelliter den skulle vara kopplad till, men nog vore det fint om man kunde gå in i ett rum fullt med folk, en på ytan tråkig konferens till exempel, och navigatorn viskade i örat: "gå rakt fram ... om tolv meter sväng in mot kaffebordet ... undvik den långe mannen vid kortändan (kamrerstyp) ... tala med kvinnan vid pumptermosen (allt utom golf) ... om fem minuter byt till killen i kepsen som också såg This is England i går ... vänd dig om. Känn igen den flintskallige mannen som kommer emot dig. Heter Kurt, kallas Moppen. Läste också i Uppsala ..."

En sådan relationsnavigator skulle vara det bästa försvaret, för oss som har svårt att minnas namn och ansikten, när vi utsätts för attentatsrepliken "känner du igen mig?" Det blir fel hur man än svarar. Ett nej tas illa upp och ett falskt ja utlöser följdattacken "vad heter jag, då?"

Sedan behöver man bara ha läst Idag-sidans serie om sexmissbruk och en hel del annat som står i tidningen för att förstå att somliga behöver en relationsnavigator som kan ropa "STOPP! Om möjligt gör en u-sväng". Det verkar rentav bråttom med den uppfinningen.