Det var vår sista natt tillsammans. Om några timmar skulle min son Daniel, 11 år, befrias från sitt lidande och jag från den rasande smärta som alla de som hjälplösa vakat vid en älskad människas dödsbädd känner igen.

Redan nu var Daniel långt borta från mig. Den tidigare kärnfriske Daniel som för några år sedan frågade mig vad som händer när man dör. Jo, försökte jag förklara, man bäddas ner i jorden (av jord är du kommen) och blir med tiden till näring åt gräs och blommor. Efter en stunds funderande lyste Daniel upp, nu förstod han, och bekräftade sin insikt med att säga: Mamma, när jag dör vill jag bli en blåklocka som växer i dig som är gräset.

Så skulle det inte bli. Långt, långt innan jag blev till gräs, satt jag vid blåklockans plågade dödsbädd, kunde inte längre nå honom, bara lyssna till hans rosslande andetag. Till sist vädjade jag till nattsköterskan: Snälla, kalla på jourläkaren! Även om ni säger att han inte känner någonting längre kan han väl få en morfinspruta till. För säkerhets skull!

När läkaren kom var hon just så arg som den som väcks mitt i natten ”i onödan” kan bli. Nej, fick jag veta, Daniel kunde inte få mera morfin, om hon gav honom en spruta till fanns det stor risk att han skulle dö på fläcken.” Och du vill väl inte att jag skall ta livet av honom! kom den, som hon tyckte, oemotsägliga slutklämmen. Jo tack, det är just vad jag vill, hade jag velat svara. Vi vet ju bägge att döden kommer om några timmar som ”befriare”, i bokstavlig mening. Det står i din makt att låta Daniel ”stilla somna in” som det står i dödsannonserna. Använd den! För Guds barmhärtighets skull, för Daniels och min skull, använd den makt som ligger i dina händer.

Men sådant kan man förstås inte säga. Jag vill betona att denna läkare var ett absolut undantag bland den sjukvårdspersonal som omgav Daniel och mig. Deras omtanke och skapande inlevelseförmåga visste inga gränser. När jag stod i korridoren kom en ung läkare från en annan avdelning som under en journatt hade träffat Daniel, fäst sig vid honom, och hälsat på honom då och då. Han visste också att det inte fanns något hopp, även om orsaken till Daniels obotliga sjukdom hade upptäckts tidigare. När den unge läkaren fick veta att det var över nu förstod jag läkarens visdom: Bota, lindra, trösta, heter det.

”Vet du”, tröstade mig den unge mannen, ”egentligen är det ju bra att vi först mot slutet upptäckte Daniels undflyende diagnos. Hade vi gjort det tidigare skulle vi varit tvungna att sätta in plågsamma behandlingar som absolut inte kunnat bota Daniel, bara förlänga hans lidande någon eller några veckor. Det slapp han.” Den tröst denne läkare gav mig var obeskrivlig. Han lyfte min skuldbörda genom att våga ge uttryck åt mina egna tankar och känslor. Han bekräftade att jag inte var något monster när jag fann lättnad vid tanken att det oundvikliga slutet inte sköts upp någon eller några veckor – till priset av Daniels och min förlängda plåga och ångest. Tänk om denne läkare hade varit jour under Daniels sista natt. Jag tror mig veta hur han skulle ha handlat.

Till sist: Detta är inget inlägg i debatten om ett pågående rättsfall; bara ett vittnesmål om att det inte finns och inte kan finnas några enkla svar, inget entydigt ”regelverk”, som sjukhuspersonal och anhöriga kan luta sig emot när beslut kring livets slutskede måste fattas.