I tidningen läser jag att skoldebatten måste komma igång på allvar. Det får den gärna göra fastän jag redan gått ut skolan. Men jag tror mig ha förstått att under det senaste halvseklet inget område av samhällslivet förändrats så intill oigenkännlighet som just klassrummet.

Det sägs mycket dumt om min gamla skola. Det är inte sant att den kunskap som bibringades oss var onödig. Om Hallands floder under en bättre middag kommer på tal kan man inte stå upp och ursäkta sig för att sedan med hjälp av nätet försöka ta reda på dessa floders namn. Redan innan nätet fanns gjordes ansträngningar att förringa min generations kunskaper med hänvisning till allt som går att slå upp. Men inget samhälle har användning av medborgare som ideligen måste konsultera ett uppslagsverk därför att det egna huvudet är tomt.

Här är exempel på vad jag kan utan uppslagsverk: placera större städer på en blindkarta (också i Asien); kasta slungboll; brodera medelst korsstygn (jajamensan, på den tiden fanns syslöjd också för gossar); någorlunda leda Pythagoras sats i bevis; ur minnet citera psalmverser och hela dikter. Dessutom vet jag vad en Bunsen-brännare är och att John Ericsson uppfann propellern även om jag i Österrike fått lära mig att det var Josef Ressel. Ibland kolliderar kunskap folken emellan. Det kallas då nationalism. Almqvist (förf.) ansåg att endast Sverige svenska krusbär har, men det är sant bara om betoningen läggs på ”svenska”.

I skolan intresserade jag mig huvudsakligen för gymnastik. När det på gymnastiktimmen blev fotboll, löpning eller balansgång på bom höll sig några alltid undan. De var lönnfeta och försedda med glasögon alltsedan födseln. Senare i livet blev de professorer och ambassadörer och tillbringar sin fritid – i den mån de har sådan – med tennis och joggning medan vi som under skoltiden aldrig åstadkom något utöver mål i viktiga fotbollsmatcher numera är lönnfeta med glasögon och anser den tidens fanatiska idrottande som mer än nog av motion för resten av livet.

Likaså är det osant att vi tog skada av att luggas eller stå i skamvrå. Istället gjorde det oss till robusta och godmodiga medborgare. Tider passade vi. Ringde det var det inte en mobiltelefon utan in eller ut. Ringde det in blev det lektion och läxförhör. Vi hade då att hålla oss tysta tills vi blev tillfrågade om något vi visste svaret på eller ej.

Oavsett vad vi visste eller inte visste var vi tvungna att stå upp eftersom tillfrågade. Alltså stod vi upp. Inte heller av detta tog vi skada.

Viss skada tog vi av att gossar och flickor skildes åt långt upp i klasserna. Dock bidrog detta till okomplicerade och stryktåliga könsroller, samhällslivet till fromma. Betyg följde oss från termin till termin. Utan dem hade våra fäder inte kunnat ge oss en extra slant till jul eller dra in veckopengen.

Skolk var ett svårartat brott. Då infann sig rektor Wernberg eller rektor Ursing i egen hög person och frågade om eleven var redo att lämna skolan. För gott. Det var eleven inte. Eller riktigare: hans far och mor var det inte. Så lades grunden till landet.