Min väninna Linda är nybliven mor. Hon skrev ett mejl till mig.

"Min man och nästan alla våra manliga bekanta som blivit pappor är hyfsat jämställda i det dagliga livet, med städning, handling, matlagning och så. Men de har tusen argument för att de inte kan vara pappalediga mer än några månader. Det handlar inte ens om pengar, att de har ett viktigare jobb eller att mammor vill roffa åt sig hela ledigheten. Det handlar om feghet.

När kvinnor bestämmer sig för att skaffa barn räknar vi med att det kan vara en nackdel för oss i karriären. När vi kommer tillbaka kanske våra arbetsuppgifter har ändrats, Pelle Jöns har fått det chefsjobb vi hoppats på, och cheferna betraktar en som en lös kanon som inte går att lita på när man försvinner för att hämta på dagis.

Men vi är beredda att kämpa oss tillbaka. Männen i vår generation däremot, vill gärna vara med sina barn, men bara sådär lagom länge att de inte blir ett problem på jobbet. Tre månader är som en förlängd semester och arbetsuppgifterna ligger på vänt tills de kommer tillbaka. De får cred för att de är moderna män som är hemma, men de behöver inte offra karriären. De kan både äta kakan och ha den kvar.

Jag börjar luta åt den militanta hållningen med en helt individualiserad föräldraförsäkring. När män inte vågar kräva rätten att vara hemma med sina barn borde vi ge dem en enkel utväg där de kan skylla på reglerna."

Jag skrev tillbaka.

"Whoa. Kanske hade gamla utskällda Margareta Winberg rätt i något om svenska män ändå. De är så föredömligt jämställda, men när de sedan ska ta ytterligare ett steg framåt blir frustrationen för stor. För var om inte i Sverige har män alla möjligheter i världen att vara föräldralediga?

För att provocera en svensk man nuförtiden så räcker det med att bara antyda något om brist på jämställdhet. I retur kommer ofelbart en lång harang om att just han inte har några problem med kvinnor och att Sverige är mest jämställt i världen.

Det ingår inte längre i svenska mäns självbild att de tillhör en privilegierad grupp; de har ju gett upp så mycket redan. Men de smyger omkring som paranoida ryttmästare och undrar hur kvinnor egentligen fick så mycket makt och hur livet blev så obekvämt.

Svenska män är helt enkelt så perfekta (tills de tar en drink eller två) att de vägrar att ens diskutera hur samhället och jämställdheten ska utvecklas ytterligare. Det är som med rasism eller homofobi. Det är så ovärdigt och osofistikerat att det inte ens är värt att beröra. Det är problem som andra har.

Men det handlar fortfarande om föreställningen att mäns tankar är mer värda än kvinnors, och att världen därför inte klarar sig utan dem under någon längre period. Att prestera på toppnivå har aldrig gått att kombinera med för lite sömn och för många vardagsbestyr.

Det hade kanske inte funnits så stora manliga svenska konstnärer och industrialister om de hade tillåtit att någon kräkts på dem. Men i gengäld kanske vi hade haft några fler kvinnliga."