En förtvivlad kvinna hoppar från sin balkong i en förort söder om Stockholm. Hon som med emfas och övertygelse hävdat att tillvaron i prostitution varit självvald, orkar inte längre. I många år har hon talat om att hon trivs och känner sig bekräftad när hon säljer sex; men det var inte sant.

För socialarbetare och kvinnojourer är beteendet välbekant. De flesta som säljer sex förklarar i något skede att prostitutionen är deras eget val. Samtidigt visar åtskilliga undersökningar att en övervägande majoritet av de prostituerade redan i unga år blivit utsatta för sexuella övergrepp, att många vuxit upp under svåra förhållanden och att missbruk oftast är kopplat till sexhandeln.

Enligt de svenska kvinnojourernas riksorganisation är prostitution i de flesta fall en fråga om överlevnad, snarare än ett fritt val. Distinktionen mellan påtvingad och frivillig prostitution är en uppfinning av sexindustrin för att dölja det faktum att det i grunden handlar om ett brutalt utnyttjande av trasiga människor.

En av initiativtagarna till den ideella föreningen Talita, som stödjer personer som vill lämna ett liv i prostitution, bekräftar bilden:

”Vi har träffat hundratals kvinnor och män som när de säljer sexuella tjänster aldrig skulle hävda annat än att de gör det av egen fri vilja. De säljer sex med ett leende – men när ingen ser…”

Det är i det perspektivet man bör ta del av det märkliga som nu pågår i den offentliga debatten. När författaren Petra Östergren gör en ”kritisk genomgång” av prostitutionsmotståndet och talar om att föra ”de lyckliga horornas” talan, är det en förvrängd bild av verkligheten som förmedlas. När prostitution framställs som vilket jobb som helst eller en fråga om sexuell läggning är det i själva verket sexköpare, hallickar och människohandlare som applåderar.

I mitten av maj spelades föreställningen ”Fackmöte för prostituerade” på Teater Tribunalen i Stockholm. Syftet uppges ha varit att adressera en ”inskränkande sexualmoral” och ge ”tips till den som vill bli hora”. Ett nätverk av personer med erfarenhet av sexbranschen framförde sin besvikelse över det som i själva verket blev en romantisering av människors misär.

De ställde en fråga: ”För vem är det ett bra val att bli hora?”

Att utmana gängse förställningar och föråldrade synsätt kan vara lovvärt, men sker det på bekostnad av samhällets svagaste och i strid mot vedertagen kunskap finns det anledning att reagera. Att ett fåtal kvinnor i en undersökning säger sig sälja sex av egen fri vilja omkullkastar inte det faktum att prostitution för det stora flertalet är synonymt med förnedring, kränkande behandling och självförakt.

Därför är det i realiteten att vilseleda och desinformera när någon säger sig föra de ”lyckliga horornas” talan – men framför allt är det att svika alla dem som utnyttjas och som av olika anledningar inte kan bryta sig loss ur sitt helvete.

Kvinnan som hoppade från sin balkong en kall vinterkväll i en förort söder om Stockholm, överlevde – mirakulöst. Med mycket hjälp och praktiskt stöd lyckades hon ta sig ur prostitutionen och idag lever hon tillsammans med sin dotter i ett annat land.