Knappt hade stilleståndssignalen ljudit, förrän israeliska bulldozers började röja undan de arabiska kvarteren framför Klagomuren och skapa en öppen plaza. 135 familjer fick i hast lämna sina hem.

En arabisk kvinna, som krossades under rasmassorna blev den israeliska efterkrigspolitikens första offer. Men inte det sista.

Målet för den israeliska politiken var att bevara eller helst stärka den judiska majoriteten. Israel skapade ett ”Storjerusalem” genom att annektera den östra halvan av staden och stora landområden öster och norr om staden för nya judiska stadsdelar. Samtidigt försökte man så långt det gick begränsa den arabiska befolkningstillväxten.

Metoderna varierar. Israel hindrar till exempel den arabiska befolkningen från att bygga nya bostäder, river de bostäder som ändå byggs och drar in uppehållstillstånden för dem som tvingas flytta ut ur staden.

–Fyrtio år borde vara tillräckligt för att inse att enhetssträvandena har misslyckats. Om tio år kan Jerusalem ha sin första arabiska borgmästare, säger statsvetaren Moshe Amirav, som var rådgivare åt förre israeliske premiärministern och nyvalde arbetarpartiledaren Ehud Barak under förhandlingarna år 2000 med den palestinske ledaren Yassir Arafat.

Han säger det med ett mått av melankoli. För fyrtio år sedan var också han en drömmare.

Amirav växte upp i en ultranationalistisk ungdomsrörelse i Jerusalem. Han gjorde sin värnplikt som fallskärmsjägare och blev 1967 placerad i det förband som under sexdagarskrigets första dagar intog, ”befriade”, östra Jerusalem.

Efter några timmars strider träffades han i huvudet av en rikoschett och fördes till sjukhus. Det var där han var när han hörde att hans kamrater hade kommit fram till Tempelberget.

–Jag klättrade ut genom sjukhusfönstret. Med blodiga bandage runt huvudet tog jag mig till Klagomuren och mina kamrater.

På en papperslapp som han stack in mellan murens stora stenblock bad han att Jerusalem för evigt skulle förbli enat och om en evig fred.

–Det är något med Jerusalem som gör folk galna, säger han nu. Galenskapen har till och med ett namn: Jerusalemsyndromet.

”Jerusalemsyndromet” är namnet på Amiravs senaste bok. Med undertiteln ”Israels inbillade enandepolitik 1967–2007”.

I sin bok beskriver han hur Israels Jerusalempolitik i själva verket varit kontraproduktiv:

Byggandet av nya stadsdelar på ockuperat territorium, som skulle öka den judiska befolkningens andel till mellan 80 och 90 procent, skapade istället nya jobb för Västbankens palestinier. Östra Jerusalem, där invånarna också täcks av israeliska socialförsäkringar och medicinsk service, blev en ekonomisk magnet och centrum för Västbanken.

När Israel erövrade östra Jerusalem utgjorde den judiska befolkningen 74 procent av den sammanlagda befolkningen. Idag är den 65 procent, 9 procentenheter lägre. Medan den judiska befolkningen i Jerusalem har ökat med 140 procent sedan 1967, har den arabiska befolkningen ökat med 257 procent.

Världen har heller inte erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Förra året lämnade de två sista utländska ambassaderna, Costa Rica och ­ El Salvador, Jerusalem.

Israel hade också en illusion att Jerusalem skulle bli Israels ekonomiska centrum. Jerusalem är idag den fattigaste av Israels större och medelstora städer. 2006 levde 36 procent av stadens 724 000 invånare under det officiella fattigdomsstrecket – ­ 23 procent av den judiska befolkningen och hela 64 procent av den arabiska befolkningen.

Det är den fattigaste befolkningen som lever kvar i staden – palestinier och ultraortodoxa judar – medan utbildade judiska ungdomar och sekulära barnfamiljer flyttar till centrala Israel eller till bosättningar på Västbanken.

–Sedan 1967 har 300000 judiska invånare lämnat staden, säger Amirav.

Israel använder också bygget av den så kallade säkerhetsbarriären, som officiellt ska stänga ute potentiella attentatsmän från Israel och de delar av den ockuperade Västbanken som Israel avser att annektera för israeliska bosättningar, som ett vapen ­ i den demografiska kampen.

Muren runt östra Jerusalem byggs så att tätbefolkade arabiska bostadsområden – inom Jerusalems kommungräns – hamnar utanför muren, medan glest befolkade landområden utanför gränsen hamnar bakom muren som israeliska expansionsområden: ”Största möjliga territorium, med minsta möjliga antal araber”, som Israels premiärminister Ehud Olmert formulerat det.

Effekten har dock blivit den motsatta. Östra Jerusalem har blivit minsta möjliga territorium med största möjliga antal araber. Den palestinska medelklassen flyttar visserligen i stor utsträckning utomlands eller till Ramallah. Men, fattiga palestinier flyttar in från byar i Jerusalems utkanter som isolerats och skurits av från sitt naturliga samband med staden.

–Tiotusentals araber infiltrerar Jerusalem varje år, säger Jerusalems borgmästare Uri Lupolianski.

Det är inte den politiska viljan eller uppfinningsrikedomen som saknas. Staden gör det allt svårare för den arabiska befolkningen att få byggnadstillstånd för nya bostäder och skövlar fler ”svartbyggen” än någonsin.

–De senaste tio åren har myndigheterna rivit fler arabiska hem än de föregående trettio åren, säger Meir Margalit, en före detta stadsfullmäktig för vänsterpartiet Meretz, sedan flera år en ledande aktivist i Israels kommitté mot husrivningar.

Margalit känner sin stad som sin egen ficka och besöker dagligen bostadsområden i Israels ”för evigt enade, för evigt judiska” huvudstad som den judiska majoriteten aldrig har hört talas om och ännu mindre besökt. Och nya bosättningar som den inte vill låtsas om eller höra talas om.

En belysande anekdot var när han i stadsfullmäktige till dåvarande borgmästaren Ehud Olmert ställde frågan varför ”invånarna i byn Ein Fuad måste drabbas av stadens diskriminering”.

Som svar fick han ett brev med statistik som visade all den service staden varje månad försåg byn med. Det enda problemet var att Ein Fuad inte existerar. Byn var ett påhitt av Margalit.

Men den pensionerade skolläraren Khader Adeelahs hus på en höjd i Jerusalemstadsdelen Ras al-Amoud existerar. På samma plats där han för 40 år sedan stod och såg de jordanska soldaterna dra sig tillbaka efter sitt nederlag.

–Det var ett envåningshus då, som min far byggde, säger han.

Sedan dess har Adeelah byggt till två våningar för att få plats för sin växande familj. Adeelah och hans fru bor på mellanplanet, medan deras söner och barnbarn bor på bottenvåningen – det ursprungliga huset – och en nybyggd övervåning.

–I flera år försökte jag få byggnadstillstånd. Men när det inte gick byggde jag ändå.

Staden har ålagt Adeelah att riva nybygget och böta 160000 shekel eller 272000 kronor (29000 euro). Han har börjat betala av sina böter, bara för att drabbas av en ny rivningsorder: han måste riva hela sitt hus.

Israel har fått för sig att en ny väg som ska binda samman bosättningarna söder om staden med dem öster och norr om staden måste gå genom hans hus.

–För det ursprungliga huset får jag kompensation. Men inte för nybygget. Och böterna måste jag fortsätta att betala, säger han.

För Moshe Amirav är Israels försök att vrida den tickande demografiska tidsbomben tillbaka en charad.

–Befolkningsutvecklingen har sin gilla gång. För tio år sedan sa jag att Jerusalem snart kommer att ha en ultraortodox borgmästare. Man trodde mig inte då, nu har vi det. Om inget görs har vi snart en arabisk borgmästare.

Det är inget som Amirav ser fram emot.

–En arabisk borgmästare i den judiska statens huvudstad är något otänkbart.

Det enda sättet att undvika det är en fredsuppgörelse, som delar staden.

–Vi är inga korsfarare och de har ingen Saladin, säger han med hänvisning till medeltidens kristna och muslimska erövrare av Den Heliga Staden.

Jerusalem är i Amiravs ögon, idag precis som för 40 år sedan, en delad stad.

Eller tre städer: en palestinsk stad i öster, en judisk i väster och så Jerusalems gamla stad, det som genom millennierna, fram till mitten av artonhundratalet, var Jerusalem och nu utgör en procent av stadens landyta, en kvadratkilometer.

–Israel har inte något intresse av att behålla de arabiska bostadsområdena i östra Jerusalem, tvärtom, säger han. Och, för palestinierna är Jerusalem en självklar del av en kommande palestinsk stat. För Arafat var det den absolut viktigaste.

Många försök att finna en formel för Jerusalems delning har stupat på vem som ska ha suveränitet i den muromgärdade gamla staden med dess heliga platser.

–Varför ska vi dela på allt? Låt de religiösa ta över Gamla Stan. Bjud in alla kristna, muslimska och judiska ledare till Vatikanen, lås in dem och släpp inte ut dem förrän de funnit en lösning och vit rök kommer ut ur skorstenen, säger Moshe Amirav.