Bert Karlssons röst går upp i falsett. Han rör sig knyckigt på sin plats bakom bordet. Vänster pekfinger pickar i luften.
– Du är ju fanatisk, du är lika farlig som de där jävla terroristerna i al-Qaida, säger han och lämnar munnen öppen efter attacken.

Peter Sunde, en av Pirate Bays frontfigurer, ler trotsigt. Han kontrar med att det var just sådant man sade om Bert Karlsson själv när han startade Ny Demokrati Programledaren Lennart Ekdahl leder in diskussionen på ett nytt spår. Vilka tjänar på Pirate Bays verksamhet? Bert tittar på Ekdahl.
– Vill du att jag ska säga det? Det finns högerextremister bakom det här…

Sunde skjuter in:
– Carl Lundström har ingenting med Pirate Bay att göra.

Ekdahl viftar avvärjande, han hinner inte utveckla det där… Publiken lämnas med en fråga hängande: Vem fan är Carl Lundström? Bert Karlsson vet det uppenbarligen, Ekdahl också. Carl Lundström är känd som arvtagare, mångmiljonär, misshandelsdömd högerextremist och finansiär bakom en rad projekt på yttersta högerkanten. Att Pirate Bay och Peter Sunde inte vill förknippas med honom är självklart, ett par gånger tidigare har de försökt värja sig mot Bert Karlssons anklagelser.

Två dygn efter TV-debatten kan de inte slingra sig längre.

Den 31 januari väcker kammaråklagare Håkan Roswall åtal i Pirate Bay-målet. Vid sidan av de kända ledarfigurerna Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg åtalas en fjärde man: Carl Lundström.

Friden härskar i familjen Lundströms herrgårdsliknande gula villa strax söder om Göteborg. Det är tidig söndag morgon i det gamla huset. Den stora katten är ute, hustrun är iväg och jobbar, från de fyra barnen hörs inte ett knyst. I kapprummet trängs jackor, mössor och skor med ett malätet älghuvud och en nästan omärklig doft av kattpiss.

Carl Lundström, 47, sätter sig mittemot mig i det bohemiskt stökiga köket och breder kaviar på en rostad macka så att det knastrar i min bandspelares mikrofon. Han är oppositionell, säger han, och media har för vana att förfölja oppositionella. Alla har alltid skrivit samma sak om honom: skatteflykting, högerextremist. Han har aldrig fått förklara sig.Han anger två områden han tänker tala om: Pirate Bay och livet. Politiken vill han inte prata om.

Det visar sig ändå vara oundvikligt. Lördagen den 7 november 1986 gjorde Carl Lundström offentlig debut som högerextremist. Klockan var elva på kvällen, han och en kusin hade varit på middag hos en god vän i Gamla Stan i Stockholm. Nu skulle de fortsätta på Restaurang Engelen. I hörnet Lilla Nygatan och Munkbrogatan slogs ett gäng unga skinheads mot en grupp vuxna chilenare. ”En massa lymlar”, kallade Lundström dem senare under rättegången. Han sade också att han och kusinen ställde sig på ”betryggande avstånd” och att två chilenare efter några sekunder sprang fram och angrep dem.

När han berättar om historien drygt tjugo år senare förklarar han:
– Vi uppfattade att det var slagsmål mellan svenskar och invandrare, och i dårskap så ropade vi givetvis:

”Heja Sverige!” Det blev nävkamp och Lundströms näsa slogs blodig. Han åkte på stryk, säger han, och ville göra upp på nytt. Med samma resultat. Han talar om det hela som väldigt gentlemannamässigt.

Chilenarna som var med beskrev en betydligt hotfullare situation, med ett stort antal människor som hetsade och skrek ”Heil Hitler”, ”svartskallar” och annat. Lundström och hans kusin utdelade ”slag och sparkar”. Någon ringde polisen, Lundström och kusinen stannade kvar. De skulle anmäla att kusinen fått en planka i huvudet, påstod de. Det blev inte riktigt som de tänkt. En amerikansk gatumusikant som sett bråket trängde sig emellan Carl Lundström och en av chilenarna som stod kvar och diskuterade. ”Om du inte slutar skrika så här kommer jag att dra av dig skägget”, sade Lundström till amerikanen. Lundström plockades med till polisstationen ihop med de unga skinnhuvudena. Carl Lundström saknade ytterrock, den hade han supit bort tillsammans med plånboken redan tidigare på kvällen, och kunde därför inte identifiera sig.

På polisstationen frågade de om han kände någon som kunde styrka hans identitet. ”Stefan Svensson”, svarade Carl Lundström.

Svensson var välkänd inom polisen, medlem i den så kallade basebaligan inom Norrmalms vaktdistrikt. Ett gäng poliser som stolt kallade sig själva för ”elaka”. Carl Lundström kände Svensson bland annat efter en resa till Sydafrika, ett resmål som på den här tiden var otänkbart för de flesta utom för dem långt ut på högerkanten.

Svensson fick ut Lundström. Tidningarna kunde skriva: ”Polisman fritar våldsman.” För ordväxlingen med amerikanen dömdes Carl Lundström till 60 dgsböter för ofredande. Han fick villkorlig dom för att han deltagit i misshandeln av chilenarna.

Det är länge sedan det hände, och Carl Lundström berättar om det med ett halvt leende. I hans version låter det som ett närmast idylliskt gammaldags slagsmål. Man mot man. I dag, vad hade han gjort om han sett ett gängskinnhuvuden ge sig på en grupp chilenare?

– Jag vet inte vilken sida man hade ingripit på, haha. Dåförtiden såg jag skinheads som svenskar som tog fighten. Men jag är fortfarande emot invandring, absolut.

Samma år som Carl fyllde 13 år dog hans far, direktören för Wasabröd i Filipstad. Pappanhade varit sjuk länge och hade haft tid att planera för sina barn. Den enorma förmögenheten riskerade att ätas upp av skatter, och han var rädd att barnen inte skulle kunna behålla företaget som farfadern Karl Edward grundat. Pappan och hans rådgivare besökte finansminister Gunnar Sträng.

De presenterade ett avancerat upplägg som skulle rädda förmögenheten – och företaget – inom familjen. Sträng godkände utan att rådfråga så många andra. »Ungarna ska inte behöva sälja till utlandet«, tyckte han. Wasabröds huvudkontor skulle ligga kvar i Filipstad och driften av Wasabröd tas över av ett förvaltningsbolag, som barnen ägde.

Tre år efter faderns död flyttade mamman med Carl och hans två småsyskon till mammans nye man i Stockholm. Styvfadern var sträng och Carl hade svårt att inordna sig. De ständiga bråken tärde på honom, mest för att hans mamma led av grälen. Han flyttade till sin moster och sina kusiner i Kullavik söder om Göteborg.

Efter ett år bosatte han sig i Kungsbacka, inackorderad för att gå klart gymnasiet. 1980 tog han studenten. Han reste runt några månader, bodde i London, var i USA och åkte hem för att bli fallskärmsjägare. En bekant från den här tiden minns honom som ”speciell”, med ett våldsamt kroppsspråk och ett sätt att skämta som man inte alltid förstod. Man visste inte om han menade det han sade, eller om han bara underhöll. ”Men han hade en viss charm.”

Vid fallskärmsjägarna tog man in 100 aspiranter för att behålla 60. Carl Lundström var en av de 40 som åkte ut. Han skyller det på att han inte hade klart för sig vad man förmår om man anstränger sig lite. Han bröt testmarschen.

– Om man ska gå med en ryggsäck under en dag, så känner man sig efter ett tag väldigt slut och tänker att det här går inte. Men det går visst, det går lika mycket till – men det fattade inte jag.

Istället lyckades han bli kustjägare och fick sin första rubrik i tidningen. Han var delegat till värnpliktsriksdagen, och höll ett anförande om vikten av bra och snabb fältsjukvård. Han jämförde med det amerikanska systemet: där vet soldaterna att de sårade omedelbart kommer under vård, det är därför de är så ivriga att gå framåt i strid.

Samtidigt hade ett gäng kustjägare totat ihop ett flygblad i protest mot den mesiga svenska värnplikten. Utbildningen skulle vara mer krigisk, krävde de. Carl Lundström hade inte skrivit uppropet, men tyckte det var kul.

– Det var bara för att retas med den förhärskande kommunismen som var på det där stället, alla små politiker som ”med kraft ville häääävda blablabla”, säger han och gör rösten snipig för att illustrera hurdet kunde låta på värnpliktsriksdagen.

I tidningen publicerades en bild på honom i talarstolen ihop med en artikel om kravet på krigisk utbildning. Carl Lundström trivdes med militärlivet, han tänkte bli reservofficer. Så kom slutmanövern utanför Grisslehamn.

Mot reglerna tog han med sig sin grupp soldater in till staden – som under övningen var definierat som fiendeland – för att köpa glass. De liftade in, klädda i uniform. Officerarnas dom blev hård. Hans militära bana var över.

År 1982 ville Carls två äldre syskon från pappans första äktenskap sälja Wasabröd. De två yngre syskonen ville behålla. Carl stod mittemellan. Företaget såldes till den schweiziska läkemedelsjätten Sandoz. Carl Lundström blev god för 77 miljoner kronor; pengarna placerades i det schweiziska holdingbolaget Morca AG. Han bosatte sig utomlands, 22 år gammal.
– Sträng gav oss chansen. Sedan sålde vi likt förbannat till utlandet, säger han.

Försäljningen satte djupa spår i honom. Familjen Lundström, som i Filipstad var liktydig med Gud eller åtminstone kommunordföranden, sålde ut livsverket. Ett av Sveriges svenskaste företag blev en liten del i en schweizisk multinationell bjässe. Carl Lundström kände sig degraderad till playboy, han levde på en förmögenhet han inte skapat själv.
– Det är nog så långt ner på prestigeskalan som man kan hamna.

Vems prestigeskala?
– Människans i allmänhet, kanske sin egen.

Framför allt sin egen?
– Ja… kanske mer så än någonting annat.

Han hade inga planer, inga idéer. Efter några år tog en vag plan form, han ville göra som far och farfar: bygga industri. Och han ville betala tillbaka till Sverige för sitt svek. Det skulle bli dyrt för honom.

Fortsätt och läs del 2: Tillbaka i Sverige.