Sophämtarna protesterar mot den upphandling som företaget Liselotte Lööf AB, LLAB, har vunnit hos Stockholms stad och som vill införa månadslöner. Därmed frångås det kollektivavtal som säger att sopåkarna får betalt enligt en poänglista efter hur mycket sopor de hanterar – en kraftig försämring menar sophämtarna.

Kraven som ställs är att kollektivavtalets lönesystem består, att systemet med poäng består, ett så kallat arbetstak samt en ny lista på de platser där man ska hämta sopor.

– Vi är ruggigt enade och positiva och vi slåss. Vi måste göra det här, säger Berra Rahmquist.

Var och en av de 66 bilarna kör mellan 50-70 ton sopor i veckan och enligt Rahmquist kommer Stockholmarna märka av strejken genom att det blir "hemskt mycket sopor och att soptunnorna blir fulla".

Josef Thunholm har arbetat som sopåkare i 1,5 år och är en av dem som samlats på Kvicksundsvägen för att protestera. Han säger att sopåkarna ville undvika strejken in i det sista. Han säger problemen med sophämtningen kommer att börja märkas redan i dag.

– Inga sopor har hämtats, vi har åkt hit direkt.

Han menar att restaurangerna kommer att drabbas först och hårdast av strejken. Först efter helgen tror Josef Thunholm att allmänheten på allvar kommer att märka av växande sopberg runtom i staden.

– Vi har tagit extra mycket sopor från ålderdomshem och sjukhus för att de inte ska få problem.

Josef Thunholm säger att strejken dragits i gång på en fredag just för att man vill skapa så lite problem som möjligt med sophanteringen.

– Hade vi gjort det på en måndag hade det varit mer katastrofalt.

Sopåkarna kommer att strejka på vardargarna mellan klockan 6 och 15, det vill säga så länge som deras arbetsdag varar.

Josef Thunholm hoppas dock på en snabb lösning.

– Om parterna löser detta i dag börjar vi jobba direkt.

Stallarholmsgrillen i Högdalen var på morgonen fylld av sopåkare. Över en kopp kaffe diskuterade de strejken och arbetsvillkoren.

Missnöjet jäser samtidigt som det finns en lättnad över att man äntligen gör någonting. Sopåkarna säger att de dagligen är utsatta i sitt arbete.

51-årige Lasse Andersson har arbetat som sopåkare i 33 år och han är tveksam om kroppen håller till pensionen.

– Jag fick diskbråck på grund av de tunga lyften. Stressen är stor och vi blir hela tiden hotade på jobbet.

Lasse Andersson berättar om en händelse som inträffade i somras då en bilist försökte köra på honom för att sopbilen stod i vägen.

– Jag fick kasta mig åt sidan för att inte bli överkörd.

Hans kollegor som sitter vid samma bord berättar om liknande upplevelser på jobbet. Skärskador på grund av glas i soporna tillhör vardagen. Lasse Andersson själv fick en kniv genom handen när han skulle trycka till en soppåse. Nu har han ingen känsel i två fingrar.

– Vi har bara handskar till hjälp. Lyften får kroppen klara av, säger en kollega.

Sopåkarna berättar att beslutet om att gå i vild strejk inte var särskilt svårt att ta. På frågan hur länge de orkar hålla ut är svaret enkelt: "Tills vi får ett belastningstak".

– Ju längre vi sitter är, desto längre tid kommer det att ta innan vi hinner i kapp med sophämtningen. Så tar det lång tid kommer det att bli väldiga problem, säger Lasse Andersson.