Vi har sett början på den stora avbloggningen, nedläggningen av de virtuella dagböckerna. Kulturchefen Per Svensson var först för drygt ett år sen, nu ramlar andra efter. Kanske beror det på att de grafomana tillfredställt sitt behov av att skriva. Men somliga anför andra skäl, som de hot- och hatreaktioner de får över nätet.

Alla som publiceras får oväntade och oönskade reaktioner. Det är en konsekvens av att längtan att skriva inte begränsas till brev, dagböcker eller familjekrönikor där man skriver för sig själv och sina närmaste. Kanske trodde somliga från början att dagboken på nätet skrevs för de egna. Nu har fler insett att nätpublicering, liksom tidningsskriverier, innebär en publik av okända läsare.

Med tiden kan de okända läsarna bli fler. När marknadsavdelningen får vittring på dem, vill den gärna börja räkna antal träffar på skribentens texter på nätet. Också nybörjaren kan lockas att betrakta läsarna som målgrupp.

Det räcker då inte med att läsarna förstår och tycker mer eller mindre bra om skribentens idéer. För bästa effekt ska målgruppen känna saker och för att få den klickande, och i framtiden för klicket betalande, målgruppsdeltagaren dit kan det hända att den som skriver går över gränsen.

Faktum är att det händer ganska ofta att just kolumnister går över gränsen, ibland så regel- bundet att det utesluter misstag som beskrivning. Då dangar kolumnisten på en namngiven person, tillskriver den egenskaper eller åsikter den inte har, och sätter sig ner och inväntar reaktionen. Och det är just därför som varken förövare eller offer kommer att namnges i den här kolumnen.

En del av dem som skrivit hatiskt om andra i sina tidningstexter drar sig nu ur spelet. Det står alla fritt att sluta blogga när de vill, men skälen?

Är det verkligen värre att få elaka bloggkommentarer eller mail än att bli angripen på en plats där flera hundratusen människor bevisligen läser det?

Finns det ett samband som gör att den som i offentligheten utsätter andra för personangrepp också själv blir attackerad?

Och inser chefredaktörerna att de säljer ut matsilvret när enskilda skribenter associerar tidningens varumärke med hatskriverier?

Författaren Milan Kundera konstaterade att när den grafomane vaknat i alla människor inträder den allmänna dövhetens och oförståelsens dagar.

Det gäller både bloggar och tidningar, trots att de senare har ansvariga utgivare. Länge ledde medierna kampen om de bra tänkarna, de välskrivna texterna och att det som kom i tryck var både sant och relevant. Det var ett tag sen.

Mindre utrymme kunde ägnas åt tokhatare på alla kanter och mer åt varför utgivarna gör på detta vis.

Fast det brukar betraktas som en rent akademisk fråga.

Susanna Popova

susanna.popova@svd.se

Fler artiklar