På sina världsomspännande resor har Carl Bildt ännu inte gjort något stopp i Eritreas huvudstad Asmara. Att utrikesministern på ort och ställe skulle göra en insats för sin fängslade landsman Dawit Isaak uppges inte vara aktuellt. ”Diplomati går inte till på det viset”, upplyser en tjänsteman i regeringskansliet.

Samme regeringstjänsteman förklarar att utrikesdepartementets ansträngningar i Dawit Isaak-fallet är synnerligen intensiva. Inom ramen för det som kallas tyst diplomati ska ett oavbrutet arbete pågå för att åstadkomma en frigivning.

Ansträngningarna till trots; i mer än sju år har den svenske medborgaren Dawit Isaak suttit inspärrad i en fängelsecell någonstans i en av världens värsta skurkstater.

Lirkandet med diktaturen har hittills inte fört fallet framåt. Frågan måste nu ställas i vilken mån den tysta diplomatin kommit att bli ett skydd för utrikesdepartementets egna misstag.

Med tilltagande frustration följer en berättigad undran över vad regeringen egentligen gör i fallet Dawit Isaak och vilka bedömningar det är som ligger till grund för uppfattningen att tyst diplomati utgör den enda vägens politik.

Insynen i UD:s hantering är obefintlig – alla frågor om vad som sker besvaras med att fallet kan lösas endast via tystnad och hemliga kontakter.

Av det som ändå läcker ut framgår att det kan finnas anledning att ifrågasätta utrikesdepartementets agerande. Till exempel när det gäller bedömningen av hur det svenska EU-medlemsskapet ska användas för att sätta tryck på den eritreanska regimen.

När en delegation med EU-parlamentariker i höstas besökte Eritrea och på plats avsåg ta upp Dawit Isaaks belägenhet, avrådde UD i Stockholm. Belgaren Alain Hutchinson, som ledde EU-delegationen, kunde bara konstatera att hans möten och direkta samtal med Eritras president inte ansågs vara ”rätt tillfälle” att vädja om frigivning för den fängslade svensken.

Att regeringen tackar nej till europeiskt stöd i arbetet med att påverka den eritreanska diktaturen är svårbegripligt. Lika svårbegripligt är det att UD vägrar verka för att EU:s kommande miljardbistånd till Eritrea ska kopplas till ett tydligt krav på frigivning av Dawit Isaak.

Villkorat bistånd är liksom sanktioner, frysta eritreanska tillgångar i Europa och en anmälan för folkrättsbrott till den Internationella domstolen högst relevanta åtgärder mot en bisarr diktatur.

Utan svenska invändningar belönas i stället regimen – enligt planerna ska biståndet till Eritrea öka de kommande åren.

EU-parlamentet behandlar i dag en resolution om situationen i länderna på Afrikas horn. Den eritreanska regimens övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter kommer att fördömas. Tack vare Olle Schmidt (fp) och Eva-Britt Svensson (v), ska även fallet Dawit Isaak uppmärksammas.

Om detta är förenligt med Carl Bildts och utrikesdepartementets tysta diplomati är oklart. De svenska EU-parlamentarikernas tilltag välkomnas dock i Göteborg.

Där finns Dawit Isaaks familj som oroligt undrar hur den svenska regeringen resonerar – och hur länge det dröjer innan en älskad pappa och make kan komma hem igen.