Debatten om mansrollen har fått ett nytt uppsving. Det handlar om allt från den knoppande skönhetsvårdsindustrin för män över delad föräldraledighet till mjukismannens vara eller inte vara.

Den senare sågas bestämt av Jan Guillou.

”…alla velournallar, de som sprang omkring i de där sparkbyxorna, förstörde mycket. Många män, vanliga män, tog avstånd från allt sådant larv.” säger han om 1970-talets mansrörelse i en artikel i DN.

Ett uttalande som förutsätter att det finns en riktig man, en urman, som alla andra män har att förhålla sig till. Själv är jag nog böjd att tro att män, bortom alla rollbeskrivningar, är som vilka människor som helst. Vissa gillar rosa, andra mörkblått. En del broderar, andra hugger träd. Men visst, jämställdhet är en knepig historia.

”Klipp dig”, säger jag surt till min ”jeans och boots”-sambo vars hår på senaste tiden börjat spreta betänkligt åt alla håll och kanter.

”Bara om du låter håret växa”, svarar han.

”Men jag trivs ju mycket bättre i kort hår!”

”Ja, och jag trivs i långt.”

Å andra sidan borde jag vara van. Sambon avslöjade sin fundamentalistiska hållning till jämställdhet redan för tio år sedan på familjerätten när faderskapet till vår dotter skulle fastställas.

”Jaha, då skriver du under här för att bekräfta att du är far till barnet”, förklarade den välmenande socialsekreteraren.

Ni anar kanske fortsättningen.

”Bara om Anna bekräftar moderskapet.”

Ja, och sådär har det fortsatt. Men vi har också delat lika i praktiken. På hämtningar och lämningar, hushållsarbete och egentid. Och när sambon har tjänat dubbelt så mycket som jag har han också på eget initiativ betalat dubbelt så mycket av våra omkostnader. För att vi ska kunna leva på lika villkor. Men ändå ha en egen ekonomi. Han skulle hellre snickra ihop en hel friggebod på egen hand än erkänna det men faktum är att han är en mjukisman i ordets bästa bemärkelse. Och han är inte ensam.

I en undersökning om hur män ser på sig själva, som Aftonbladet gjorde före ett par år sedan, svarade en tredjedel av männen att de både ansåg sig vara och skulle vilja vara just en mjukisman (i betydelsen att prioritera att vara hemma med barnen och dela på hushållssysslorna).

”Det är manligt att ta hand om barn”, säger Jan Guillou och slår, som den ofrivilliga mjukisman han visar sig vara, ett slag för en ny lag om delad föräldraledighet som ger hälften till mamman och hälften till pappan. Däremot vill han inte att ”vi ska dresseras till velourmän”.

Nu var det ju ett tag sedan kvinnor sprang omkring med orakade ben i bekväma plysch- och trikåkläder som ett politiskt statement. Det är inte längre politikerna eller kvinnorörelsen som håller i cirkuspiskan, det är marknaden. Och vid sidan av tjejmagasinen breder en grupp mode- och livsstilstidningar ut sig med namn som ”Another man”, ”Fashion Inc. – the thinking man‘s style bible”, ”Fantastic man”, ”King” och ”DV Man”. Målgrupp? De metrosexuella männen, egomännen och bratsen – vår tids velourmän.