Anna Lindberg, socialantropolog och fil doktor i historia vid Lunds universitet, arbetade med avhandlingen "Experience and Identity: A Historical Account of Class, Caste, and Gender among the Cashew Workers of Kerala, 1930-2000" under flera år. Slutresultatet publicerades 2001, och fick ett positivt mottagande, inte minst i Indien.

Hon har under en längre tid följt cashewarbetarna i den sydvästindiska delstaten Kerala, och besöker fortfarande regionen med jämna mellanrum.

Hennes skildring bekräftar bilden av en industri bemannad med extremt lågavlönade kvinnor – "världens billigaste arbetskraft" – från de absolut lägsta kasterna.

De allra flesta arbetar på ackord, det vill säga de får betalt per nöt de skalar. Går den sönder, får de i många fall ingenting alls. Nötkross – så kallade "cashew pieces" – kan ändå säljas vidare, utan att tyngas av några lönekostnader.

Det finns dessutom många exempel på hur både barn och åldringar sätts i arbete. Och om man på ålderns höst tappar flinkheten i fingrarna rasar den redan låga lönen rejält.

– Numera ska de egentligen ha sina sjukdagar, pensionsfonder och så vidare.

Men många struntar fullständigt i lagarna. Fabriksägarna visar en bild för myndigheterna, och gömmer den verkliga under huvudkudden, säger hon.

Kerala har ett starkt kommunistparti, och den fackliga förankringen är omfattande. Fabriksägarna hittar dock sätt att undvika den "problematiken" också.

– De löser det till exempel genom att flytta till grannstaten Tamil Nadu, där det knappt finns några fackförbund över huvud taget, säger Anna Lindberg.

En annan strategi som fortfarande förekommer på vissa håll är att helt enkelt placera anläggningarna långt ute på landsbygden.

– Det brukar gå till så att ledningen ingår en klassik ohelig allians med den lilla andelen manliga anställda, som får högre lön om de följer med. Men då måste de å andra sidan lova att aldrig blanda in facket.

Det finns visserligen fabriker som "tycks sköta sig". Det gäller inte minst de statliga inrättningarna. Men att nötter från de mer ljusskygga handlarna når Sverige, det är Anna Lindberg helt övertygad om.

– Vill man komma till rätta med det så måste folk bli mer medvetna om hur förhållandena faktiskt ser ut. Men ska omvärlden kunna kräva någonting alls så måste det upp på ministernivå i Indien.