Åtminstone enligt den av gemensamma konventioner och politisk korrekthet styrda delen av journalistkåren – och den är stor och inflytelserik.
Det hjälper inte att tycka att kvalificerad journalistisk granskning är en hörnpelare i varje samhällssystem som gör anspråk på att vara demokratiskt. Det hjälper inte att poängtera att ett av mediernas stora samhällsuppdrag är att avslöja maktmissbruk.

Tycker man att metoderna är tveksamma, att det publicistiska ansvaret är satt på undantag och att en del grävande reportrar har ­problem med trovärdigheten, då
betraktas man med automatik som motståndare till undersökande journalistik.
Jag kom att tänka på mötet med journalist­studenten när jag för en tid sedan hade tillfälle att samtala med Lars Danielsson. Efter den social­demokratiska regeringens kritiserade hantering av tsunamikatastrofen har han som få andra svenska makthavare nagelfarits av medierna.

Går det att tycka att den granskningen i sig varit fullständigt relevant, att reportern Mikael Holmström i denna tidning gjort ett nödvändigt och mycket professionellt arbete – och samtidigt reagera mot den skrämmande brist på respekt för personlig integritet som vissa andra medier uppvisat?
Svaret är nej.
Åtminstone enligt de inom journalistkåren gängse föreställningarna. Att offentliga personer har sig själva att skylla om de hängs ut i medierna är ett axiom. Det innebär i sin tur att många
redaktioner inte anser sig behöva ta något ansvar för effekterna av det de publicerar, inte ens när det handlar om uppenbara förlöpningar.

Att Lars Danielsson blev överfallen och slagen, när hans bild hängde på löpsedlar över hela landet, anses inte vara en följd av medial skandalisering och kränkande omdömen. Att han och hans familj fått ta emot allvarliga hotelser, till och med via ­regeringskansliets internpost, får stå för dem som framförde dem. Att han vid upprepade tillfällen fick sin bil vandaliserad är naturligtvis trist, men det är ingenting som kan härledas till mediedrevet.

Sådan tycks den rådande inställningen vara inom den svenska journalistkåren.
När hela Aftonbladets förstasida den 31 januari domineras av Lars Danielssons bild, försedd med rubriken ”Lögnare”, är det således inte en tillfällighet. Det är resultatet av en utbredd, medveten men dessvärre perverterad syn på journalistisk granskning. Det är dessutom uttryck för en journalistisk grundinställning, fullständigt befriad från såväl ­ansvar som empati.

– Jag är åklagare, domare och i vissa fall också döden, säger den grävande journalisten, Janne
Josefsson.
Kan man tycka att den hållningen vittnar om en skrämmande självbild, att den är oförenlig med respekten för personlig integritet – och samtidigt hylla den undersökande journalistiken?
Vad tycker du?