En dag i februari förra året klev jag omkring i ett vandaliserat och utbränt kontorshus i Syriens huvudstad Damaskus. Det jag såg var resterna av en ambassadbyggnad för Danmarks och Sveriges diplomatiska representationer.

Förödelsen var resultatet av ett 60-tal upprörda demonstranters gemensamma ansträngningar. Med påkar, stenar och allehanda redskap hade de attackerat det som framställts som en symbol för ogudaktighet och hädelse. Graden av förstörelse vittnade om ett grundligt utfört arbete.

Bakgrunden till ambassadattacken var publiceringen av tolv satirteckningar av profeten Muhammed i danska Jyllands-Posten. Reaktionerna var våldsamma; danska flaggor brann i muslimska länder, hat och kränkta känslor svallade i protestaktioner med dödlig utgång.

Strax efter ambassadbränningen mötte jag Ayman Abdel Nour, välrenommerad ekonom och en av den syriska regimens främsta kritiker. Hans budskap var att ingenting i en diktatur sker utan säkerhetstjänstens vetskap – när demonstranter i en polisstat ostört vandaliserar utländska beskickningar sker det med de styrandes goda minne.

Att det i Syrien, liksom på många andra håll i Mellanöstern, finns starka krafter som gärna medverkar till fördjupade motsättningar mellan islam och västvärlden är ställt utom allt tvivel. Islamister och diktaturregimer utnyttjar hänsynslöst människors oro och kränkta känslor för egna politiska syften.

Det är i det perspektivet som reaktionerna på Jyllands-Postens publicering av Muhammed-teckningarna ska ses – och det är i detta perspektiv man bör se reaktionerna på Lars Vilks omtalade satirteckning i Nerikes Allehanda.

Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose berättade, när jag intervjuade honom nyligen, att reaktionerna på hans tidnings publicering av Muhammed-karikatyrerna direkt kunnat härledas till politiska skeenden i vissa muslimska länder.

I Egypten där en trängd regim inför ett förestående val behövde stärka sin religiösa profil. I Pakistan där Muhammed-upproret avledde uppmärksamheten från ett växande missnöje med höjda sockerpriser. I Saudiarabien där regimen ville flytta fokus från rapporter om hundratals dödsoffer i samband med den heliga pilgrimsmånaden, hajj.

Dessa faktorer styrde debatten och protesterna, anser Flemming Rose. Att Danmarks statsminister, Fogh-Rasmussen vägrade träffa ambassadörer från muslimska länder hade marginell betydelse – hade statsministern tackat ja till att möta diplomaterna skulle det ha skapats andra motiv för att hetsa mot väst, enligt Rose.

Med all respekt för hur Fredrik Reinfeldt hanterat Muhammed-debatten i Sverige är det sannolikt att intressen långt bortom den svenska regeringens kontroll har avgjort hur protesterna sett ut hittills. Statsministerns möten med muslimska företrädare hindrade inte ett antal islamister att utfärda dödshot mot konstnären Lars Vilks och chefredaktören Ulf Johansson.

Det är således värt att hålla i minnet vilka krafter det är som styr när kränkta muslimska känslor ställs mot västerländsk yttrandefrihet. I det okritiska omfamnandet av islam och kraven på självcensur är det diktaturer och auktoritära grupper man spelar i händerna.

Sedan må det som publiceras vara aldrig så uselt.