I brinnande finanskris är det landets skattebetalare som får öppna plånboken; 1500 miljarder kronor garanteras för att rädda betalningssystemet och bankerna. Krispaketet med allas våra pengar blir den försäkring som behövs när missmod och bristande förtroende hotar att lamslå ekonomin. Samtidigt sänker Riksbanken reporäntan för att smörja systemet och underlätta för privatpersoner och företag som dignar under kostnader.

Samhällets krisbekämpning fungerar – under förutsättning att bankerna ansluter sig till det statliga garantiprogrammet och sänker sina utlåningsräntor. Det har de hittills inte gjort.

Att bankerna vägrar ta sin del av ansvaret när skattebetalarna, det politiska systemet och Riksbanken ställer upp, är milt uttryckt anmärkningsvärt.

Finansministerns skarpa reaktion och uppmaning till allmänheten att ställa tuffare krav på bankerna är begriplig och relevant. Själva poängen med rörlig ränta är att lånekostnaderna ska minska när riksbanken sänker reporäntan. Sker inte det drabbas enskilda kunder men också samhällsekonomin i stort.

Bankerna försvarar sitt agerande med argumentet att de egna upplåningskostnaderna inte minskar i samma takt som Riksbankens räntesänkningar. Om så är fallet innebär det att bankerna de facto finansierar ränterörliga lån med räntebunden upplåning. Vad är det då för produkt som erbjuds?

Ett annat av bankernas argument är att kunder som är missnöjda med räntenivån kan uppsöka någon konkurrerande bank. De flesta vet att detta inte fungerar i praktiken. I spåren av finanskrisen har konkurrensen satts ur spel – nya utlåningskunder tas inte emot.

Samtidigt tycks myndigheter som Konkurrensverket och Finansinspektionen ovilliga att ta på sig rollen som bevakare av bankkundernas intressen. Riksbanken, som skulle vara den mest naturliga ränteövervakaren, ägnar sig åt att bekämpa inflationen och skapa stabilitet i banksystemet. Det är därför begripligt att det här och var bland missnöjda bankkunder pläderas för ett bankuppror. Dimridåer och undanflykter har skapat en misstro som på sikt hotar förtroendet för landets storbanker.

Men bättre än ett uppror vore att låta staten, via Riksbanken eller Riksgälden, ta hand om all privatinlåning – pengarna lånas sedan ut till de banker som betalar den bästa räntan. Fördelarna är uppenbara enligt bedömare i finanssektorn.

Skattebetalarna som idag garanterar bankernas verksamhet får bättre betalt för den inlåning de står till tjänst med, bankerna får lättare att matcha ränterörlig utlåning med ränterörlig upplåning och motivet för att inte sänka utlåningsräntan när reporäntan sänks försvinner. Dessutom ökar konkurrensen mellan bankerna – fler får möjlighet att disponera billiga inlåningspengar från allmänheten.

Just för att stimulera konkurrensen och för att pressa avgifterna för fondspararna har förre näringsministern Leif Pagrotsky föreslagit att socialdemokratin bör gå till val på att starta en ny statlig bank.

Politisk press från såväl höger som vänster behövs. I kombination med protesterande kunder kan det öka bankernas benägenhet att ta ansvar för samhällsekonomin.

Lars Adaktusson