Björn Sunesson nådde Virgina Beach halv nio på torsdagsmorgonen, amerikansk tid. Det var nästan på minuten den tid som han hade planerat. Då hade han sprungit 2,5 mil, den kortaste dagssträckan, och firade med att kasta sig i de höga vågorna.

Hur känns det?
– Jag mår jättebra. Är inte det minsta sliten. Har aldrig varit så bra form som nu. Rent tekniskt skulle jag kunna springa tillbaka också.

Har du haft några skador?
– Nej, och det är fascinerande att en 59-åring kan springa så långt vare dag. Det gläder mig varje dag. I snitt har jag sprungit 5,3 mil om dagen och jag har inte ens haft några skavsår.

Hur har det varit?
– USA måste vara världens bästa land att springa så här långt i. Det är billigt och det finns bra vägar. Har mest sprungit på landsbyggden och har träffat enormt mycket människor. Det är en helt annan attityd här. I Sverige tror jag att jag skulle ha fått höra glåpord, om att man är en knäppskalle, men här tycker alla att det är fantastiskt.

Vad har varit bäst?
– Löpningen. De fina dagarna när man flyger fram. Sen är det ju en fantastiskt natur. Det tredje bästa är alla entusiastiska människor jag har mött.

Vad är det som är så härligt med att springa?
– Jag känner mig fri och kan bestämma allting. När allt flyter då är det underbart. Som att sväva på moln.

Är det något som har varit mindre bra?
– Alla tror att det är löpningen som är det svåra men jag vet att jag kan springa mer än 5,3 mil per dag. Det svåra är ensamheten coh att stå ut med det mentala. Jag har också sprungit vilse i bland mitt i natten och letat hotell. Det är så enorma avstånd i USA.

Funderade du aldrig på att bryta?
– Nej, faktiskt inte.

Hur har det varit med träningsvärk?
– Man får inte det så mycket. Bara när jag var i Appalacherna där det var enormt nedåtlut. Det var mest påfrestande. Då fick jag ont i låren efteråt men allt går att träna och efter ett antal dagar fick jag inte ont längre.

När kommer du att springa nästa gång?
– Kommer att ta en träningsrunda ikväll på strandpromenaden.