Det har varit Bondpremiär. I tidningarna har man kunnat läsa listor över vilken skådespelare som har gjort den mest övertygande rollprestationen, vilka brudar som varit de sexigaste eller vilka skurkar som varit de värsta. Vem bryr sig? Det enda jag vill veta är vem som skulle vinna en fajt mellan James Bond och Jason Bourne.

De båda agenterna är specialtränade i närstrid och i att hantera handeldvapen. De har båda initialerna J.B. Men där upphör alla likheter. Bond är helt och hållet en produkt av det kalla kriget. Somliga hävdar att han räddade Storbritannien. Att Bond som kulturell ikon hjälpte britterna att acceptera sitt förlorade imperium. De var inte längre en supermakt. Men de hade efterkrigstidens mest effektiva vapen: En superbrittisk agent med brittisk ingenjörskonst i manickformat i fickorna, en brittisk utbildning som lärt honom att tala främmande språk och en brittisk gentlemannamässighet som gjorde honom till en lika oöverträffad diplomat som kvinnokarl. I Sean Connerys skepnad syntes han i bilannonser och på kondompaket. Bond var 1960-talets idealman.

Tiderna förändras. I filmen Bourne Ultimatums anslag befinner sig den hjärntvättade före detta CIA-agenten Jason Bourne på hisnande flykt. En rysk polisman är förstås ingen match för en superagent. Konstapeln ber för sitt liv. Bourne sänker vapnet och säger: "My argument is not with you". Sedan försvinner han i den svarta Moskvanatten. Filmens första replik har ett glasklart budskap: Det kalla kriget är över. När Matt Damon, som spelar Jason Bourne, fick frågan vad som skiljer de båda superspionerna åt svarade han att Bondkaraktären för evigt är förankrad i 1960-talets värderingar. Och att Bond är en "imperialist och kvinnohatare som gillar att döda folk, skämta och dricka Martini".

Medan Bond rattar nya exklusiva bilmodeller, bär skräddarsydd smoking och hänger på kasino kör Bourne hundkoja och käkar snabbmat på sunkiga diners. Hans kläder ska vi inte ens prata om. Prylar bryr han sig inte om. För Bond är de livet. I Ian Flemings romaner finns långa sensuella beskrivningar av hur 007 plockar isär, torkar av och oljar in sin älskade Beretta. För Bourne är hanteringen av vapnet en automatisk och känslolös följd av klickljud. Han vet inte varför han kan göra det han gör, vilka som är hans fiender eller vem han var innan han spolades upp på en öde strand.

Medan Bond har vigt sitt liv åt att försvara drottningen och fosterlandet är Bourne på flykt undan sin egen regering. Bonds tillvaro är ett ständigt spel, i synnerhet när det kommer till kvinnor. Bourne chansar aldrig och håller sig till sin bohemflicka, även efter hennes död. Bond tvivlar aldrig på sig själv, de lyxprodukter han omger sig med eller den världsbild han beskyddar. Han låter aldrig så självsäker som när han yttrar sin nyckelreplik: "Mitt namn är Bond, James Bond..."

Bourne vet inte ens vad han heter. Han representerar ett samhällssystem i moralisk och politisk kris, en kultur som inte längre vet vad den står för. Naturligtvis skulle han spöa skiten ur den brittiske föredettingen med en ihoprullad tidning, penna eller något annat vapen som finns till hands. Sedan skulle han förkrossad av skuldkänslor fråga sig: Varför gjorde jag så? Vem är jag?