Låt mig först säga att det givetvis finns helt fantastiska barnmorskor i vårt land. Min egen när jag väntade min dotter för tolv år sedan är en. Stöttande, milt humoristisk och en av de första jag ringde när dottern äntligen låg där som livets största mirakel på mitt bröst.

Jag som hade varit så rädd.

– Det var ju lätt som en plätt, jublade jag hög som ett hus på föda-barn-endorfiner.

Barnmorskan svarade något klokt om att det var en vanlig känsla bland kvinnor med låga förväntningar på förlossningen.

Men det fanns också då som nu en alldeles förfärlig, på samma gång mödraförhärligande som omyndigförklarande ideologi bland landets barnmorskor. Som målar hela moderskapet i rosarött och inte betror landets mödrar om att fatta egna beslut.

Så här skrev jag efter en ”mitt i graviditeten”-träff på mödravården 1996:

”Tystnaden ligger som en stickig filt över oss femton församlade blivande mammor."

Barnmorskan har lämnat oss ensamma för att sätta i gång papporna i ett angränsande rum. Modern mödravård tror inte på könsblandade diskussioner.

– De verkar ha lite svårt att komma i gång, killarna. Män har ju så svårt för att prata om känslor, meddelar hon när hon återvänder till mammarummet.

Ser mig omkring. Vi är som hämtade ur lustiga familjen och har alla alldeles fullt upp med våra egna bulliga magar och uppsvällda leder för att orka bry oss om hur någon annan mår. Eller prata om känslor. Så kvinnor vi är.

Men prata ska vi. Det har barnmorskeführern bestämt.

– Hur upplevde ni graviditetsbeskedet? Hur fungerar sexlivet under graviditeten? Hur ska en bra förälder vara? Hur är er relation till era egna föräldrar?

Som om det går att svara på sådär i en hast. Som om hon har med det att göra.

Det har hon visar det sig när hon spänner ögonen i den förskrämda förstagångsföderskan som sitter närmast till vänster.

– Jo, det var väl inte direkt planerat men nu ska det ju komma i alla fall, svarar flickan olyckligt.

Nedslagna blickar. Hettande öronsnibbar. Men barnmorskan låter sig inte stoppas.

– Visst är det fantastiskt när man känner hur kroppen anpassar sig efter det nya livet.

Det låter som en fråga men är ett konstaterande.

– Jag har svårt att se något positivt i att bli fet, må illa, rapa och alltid vara trött, invänder jag.

Fel sagt. Att vänta barn är fantastiskt. Att föda barn är fantastiskt. Att amma är fantastiskt. Punkt slut. Modern mödravård har inte plats för avvikare. Så vi pratar om hur det känns när barnet sparkar istället.

Tills barnmorskan kommer på att vi kanske borde presentera oss:

– Anna, 24:e veckan.

– Eva, 23:e veckan.

– Anette, 24:e veckan.

Så fick magarna namn. I 1990-talets barnfabrik. Under barnmorskefascismens stränga regemente.

Tolv år senare verkar det mesta vara sig likt. Nu har Livsmedelsverket granskat forskningen och ger klartecken till ammande mödrar att dricka ett par glas vin ett par gånger i veckan.

Ändå moraliserar åtta av tio barnmorskor och säger aja baja. Vi skriver 2008, låt oss kräva att de anställda inom mödravården lämnar mumbojumbon och sitt personliga tyckande till tjejmiddagarna.

På jobbet ska de banne mig presentera fakta.