GÖTEBORG Zuhir Hersi var 17 år den där torsdagskvällen för tio år sedan. På tisdagen hade kompisarna som arrangerade festen frågat om han inte ville ställa upp som diskjockey på festen i Makedoniska föreningen.

–Vi kom dit på eftermiddagen, berättar han. Städade undan. Frågade uthyraren vad vi skulle göra med alla stolar i lokalen. Han pekade på trappan vid bakre utgången. Ställ dem där, sa han, och det gjorde vi. Vi förstod inte bättre. Vi var så unga.

Det där med stolarna har förföljt honom i alla år: varför ställde vi dem där? Kanske hade branden annars inte hänt, kanske hade förövarna inte haft något att sätta eld på?

Det var Zuhir som först slog larm. Någon kände brandlukt, öppnade bakdörren, rök började välla in och Zuhir uppmanade lugnt alla att lämna lokalen: det brinner i trappan, sa han.

Dörren förblev öppen, gav syre åt elden därbakom och plötsligt med dånande kraft slog flammorna in över den överfulla lokalen. Den var byggd för 150, nu fanns nära 400 där.

Ljuset slocknade, de hundratals tonåringarna rusade panikslagna mot den enda smala utgången som snabbt blockerades. Många blev liggande döda av röken på vägen. Andra dog när de desperat kastade sig ut från fönstren, mot asfalten fem meter ner.

Zuhir lyckades klänga sig fram mot de högt belägna fönstren. Han var en av dem som klarade hoppet ut, men skadades och fick tillbringa två veckor på sjuhus.

Zuhirs historia i dag är en framgångssaga. Han är försäljningschef på företaget Toda som säljer brandskyddsutrustning (en ren tillfällighet säger han om denna oväntade yrkeskoppling till eldsvådor), har flickvän, mamma och tio syskon i Göteborg. Njuter av livet.

Hans väg tillbaka har kommit genom ett medvetet beslut:

–Jag valde att gå vidare. Jag fick en chans till av livet och jag tog den. Branden har gett mig ett nytt perspektiv. Jag lärde mig att jag är dödlig. Alldeles för tidigt. Jag var ju bara ett barn.

Men det har inte gått lika bra för alla brandoffren. Ingen vet egentligen. Men samma svar återkommer hela tiden: alldeles för många mår dåligt, har stora problem, har givit upp. För dem är minnena fortfarande levande, ärren finns kvar.

Dimitrios Pavlou, i dag 26 år gammal, är en av dem som drabbades allra hårdast. Han var kvar på sjukhus i över två månader för svåra brännskador på benen, fick lungorna förstörda av röken och har gått igenom den ena operation efter den andra.

Nu talar han om de ständiga smärtorna och svårigheterna att andas. Han tvingas äta värkmediciner dagligen, har numera ständiga konflikter med sjukhuset.

–Den som var jag dog där för tio år sedan, säger han.

Han isolerade sig totalt i över två år, ville ingenting, orkade ingenting, har försökt lämna Göteborg flera gånger. Dimitrios lyfter på tröjan och visar de stora tatueringar han fyllt kroppen med: brinnande änglar, gravar, hämndmotiv som för att etsa fast de svåra minnena för alltid.

–Jag kan inte glömma, säger han. Jag vet att jag måste lära mig leva med detta. Ibland tror jag att jag kan det. Men skräckscenerna kommer tillbaka gång på gång.

I ett just nu färgsprakande höstlandskap norr om Varberg bor Gunilla och Peter Axman sedan åtta år tillbaka. Stor prunkande trädgård, egen gårdsbutik för försäljning av New Age-produkter. Tyst, vackert, idylliskt, rogivande.

–Det är Sofias död som gjort att jag hamnat här, säger mamma Gunilla.

Sofia var 17 år när hon gick på den där festen på Backaplan. Hon var hemma i Göteborg från hästgymnasiet i Halmstad, gick ut med några vänner, ringde på kvällen och frågade om hon fick gå på disko.

Sofia kom inte hem den natten. På morgonen ringde mamma Gunilla till hennes mobil utan att få svar, gick ut och hämtade Göteborgs-Posten där rubrikerna skrek: 50 döda vid fest på Backaplan.

–Då visste jag att Sofia var död, säger hon.

Efter två kaotiska dygn kunde föräldrarna identifiera en till synes helt oskadd Sofia på bårhuset. Därefter följde en mardrömsvecka med fyra begravningar plus Sofias egen.

Chocken både förlamade och förlöste. Gunilla och Peter ändrade sina liv totalt, sålde radhuset, slutade sina arbeten inom omsorgen och som chaufför, flyttade till en hästgård i Halland. Där ordnade de hästläger bland annat för brandoffren och hittade huset i Varberg.

–I princip sov jag under Sofias filt dygnet runt i sju år, säger Gunilla. Det blev min flyktväg. Jag stängde av världen.

I dag arbetar Peter som healer och Gunilla som kriskonsult. Deras svåra erfarenheter använder de nu för att hjälpa andra i kris.

–Men Sofia finns med oss här varje dag, säger hon. Vi tänder ljus för henne och vi glömmer henne aldrig.

Utredningen om branden blev den största dittills efter Palmemordet. Omkring 1300 personer förhördes, det tog nära ett år av undersökningar innan åklagaren kunde fastställa att branden var anlagd.

Först i början av år 2000 kunde fyra misstänkta gärningsmän häktas. Upprinnelsen till en av landets största tragedier visade sig vara något så banalt som tjafs om entréavgifter på 40 kronor.

De tre äldsta iranska tonåringarna var redan kriminellt belastade. De hade dömts flera gånger: för stöld, rån, misshandel, dråpförsök.

Den här kvällen kom de tillsammans till diskot på Backaplan framåt 22-tiden och de blev genast irriterade. De krävdes på betalning fast de ansåg sig vara vänner till arrangörerna. Väl därinne kom de snart i bråk med andra. Efter flera turer ut och in hamnade de i nödtrapphuset, bakom dörren nära diskjockeyn. Då hade de fått sällskap av en 17-årig granne till en av dem.

De började stoppa papper under extrastolarna som stod staplade där. En av 18-åringarna var drivande när de tände på.

Inte ens åklagaren hävdade att deras avsikt var att döda någon. Men de ville hämnas, festen skulle avbrytas.

När de lämnade huset genom kulverten brinner en liten brasa. Ingen försökte släcka, ingen protesterade. Elden kunde ha självdött om den inte fått syre när nöddörren öppnades. Nu utvecklades den istället explosionsartat.

Både tingsrätt och hovrätt fann dem gemensamt skyldiga till grov mordbrand.

–Det var oerhört viktigt att vi kunde få fram vad som hänt. Därigenom slapp vi fortsatta spekulationer som efter Estonia, säger åklagare Ulf Norén om det mål som är det största och svåraste under hans karriär.

En 18-åring, den ende som erkänt att han tänt på, dömdes till åtta års fängelse. De två andra fick sju år vardera och den yngste, som tidigare var ostraffad, dömdes till tre års sluten ungdomsvård.

Inte heller för gärningsmännen blir livet någonsin detsamma. De har alla fått skyddad identitet, men en har återtagit sitt riktiga namn.

Den yngste frigavs i februari 2003 från ett statligt ungdomshem. Hans familj såg omedelbart till att han återvände till Iran, enligt vänner till honom.

Två andra frigavs i september året därpå, från anstalterna Tidaholm respektive Tillberga. Den som dömts till åtta år släpptes i augusti 2005, från Hall.

Två av dem har stannat i Göteborg, en har flyttat till Stockholm, uppger kamrater som känner samtliga. Någon gömmer sig en hos en sjuk släkting och går inte ut dagtid. Om en annan säger pappan:

–Min son är som fången fortfarande. Han är psykiskt sjuk och arbetslös och vågar inte röra sig fritt. De kommer att hitta honom och sedan hämnas, säger pappan som låter mycket upprörd, hela familjen har blivit hotad.

Den äldste i gänget sitter inne igen. I oktober förra året dömdes han till ett år och sex månader för olovlig körning och innehav av 17,7 gram heroin.

Göteborgsbranden blev en brutal påminnelse om ungdomarnas segregerade värld. Festdeltagarna representerade 19 olika nationaliteter. Sorgearbete skapade en gemenskap över gränserna i hela samhället som många hoppades skulle bestå. Men i dag är klyfterna snarare större med ökad social och ekonomisk ojämlikhet.

Abdul Mohamed, Imam Rashid, blev centralfigur för de många muslimska ungdomarna och deras familjer. Han ledde flera stora begravningar som samlade tusentals sörjande.

–Det vore värdefullt om vi kunde använda tioårsdagen för att blåsa liv i den dialog som uppstod men som tyvärr kom av sig.

Annika Engström

annika.engstrom@svd.se

Fler artiklar

Inger Atterstam

inger.atterstam@svd.se

Fler artiklar