”Om ni verkligen vill hjälpa er fängslade kollega borde ni fundera över om det är publicitet som bäst gynnar hans situation”.

EU-tjänstemannen tycktes artig men uppfordrande – på telefon från Bryssel lät han förstå att kritik mot regimen i Eritrea och ifrågasättanden av Europas utvecklingssatsningar inte förbättrar läget för Dawit Isaak. Att EU-kommissionens planerade höjning av biståndet till en av världens mest ökända diktaturer skulle kunna kopplas till ett humanitärt krav på frigivning av den svenske journalisten, avvisades av tjänstemannen:

”Ni måste förstå att långsiktig utvecklings- politik inte kan bedrivas med utgångspunkt från en enskild persons öde”.

Strax efter konversation med EU-högkvarteret möter jag en delegation från den exileritreanska oppositionen på rundresa i Europa. Budskapet från de 13 regimkritiska grupper som ingår i ”Eritrean Democratic Alliance”, är glasklart: tyst diplomati fungerar inte, diktaturen är brutal och hänsynslös.

En faktaspäckad men samtidigt rå skildring av ondska och grymhet levereras av de samlade oppositionsföreträdarna. Larmrapporter från människorättsgrupper och vittnesmål om fängslanden, övergrepp och tortyr vidimeras – med ett viktigt tillägg: ”Situationen är värre än tidigare”.

Akut brist på mat och livsmedel har i kombination med regimens absurda satsning på militär upprustning försatt Eritrea i en nödsituation. Över 80 procent av befolkningen uppges vara beroende av hjälp utifrån – många svälter.

I ljuset av de rapporterna hör jag i Sveriges Radio hur den svenska regeringen bekräftar behovet av humanitär hjälp och samtidigt håller öppet för omfattande utvecklingssamarbete med Eritrea. Enligt statssekreteraren för biståndsfrågor tycks Sverige inte ha något att invända mot EU:s nya miljardbistånd till diktaturen – tvärtom:

”Det skulle vara väldigt fel om EU skulle av-bryta sitt bistånd till Eritrea”, säger han.

I regeringens skrivelse om biståndspolitiken, som nyligen presenterades, är det andra tongångar. Där talas om att världens diktatorer ska ha anledning att vara rädda för Sveriges insatser och att demokrati är det överordnade målet för biståndet.

Vad detta innebär är höljt i dunkel – regeringens ställningstagande i frågan om EU:s Eritreabistånd blir därför ett test på hållbarheten i de stora orden och den ”nya” biståndspolitiken. Detta samtidigt som hanteringen av fallet Dawit Isaak är viktigare än på länge.

Det är inte osannolikt att den akuta matbristen och behovet av humanitär hjälp ökar den eritreanska regimens benägenhet att lyssna till krav från omvärlden och att förhandlingsläget därmed kan förbättras för den sedan sju år fängslade svensken.

För att tillvarata detta måste alliansregeringens ansträngningar intensifieras – det är minst sagt angeläget att statsministern, utrikesministern och partiledarna tar över ansvaret och agerar.

Välmenande men politiskt mediokra företräd-are, som famlar runt i teorier om att det vore ”väldigt fel” att avbryta biståndet till en av världens värsta diktaturer, har gjort sitt.

Såväl i Bryssel som i Stockholm.