Vårt kranvatten är rankat som det bästa i världen. Det har ett överlägset distributionssystem i form av rör som når varje hushåll i landet. Flaskvatten däremot måste förpackas, köras i lastbil till butik där det hålls kylt i kylskåp. Vid sidan om den bristfälliga vattenkvalitén som avslöjats i en rad tester kommer priset. Flaskvatten är mer än tusen gånger dyrare än kranvatten. Enligt marknadens lagar om tillgång och efterfrågan borde vatten på flaska vara en produkt omöjlig att sälja i Sverige. Det är den inte. Vi dricker nästan 250 miljoner liter varje år.

Vi är fortfarande långt efter länder som Italien, Frankrike och särskilt USA, en nation som varje år lämnar efter sig 30 miljarder tomma vattenflaskor. Enligt den amerikanska journalisten Elizabeth Royte, som nyligen utkom med sin bok Bottlemania: How water went on sale and why we bought it, har flaskvattenboomen två huvudsakliga orsaker. 1) Reklam. 2) Polyetylentereftalat.

Efter PET-revolutionen på 1990-talet slog sig läskgiganterna Pepsi och Coca-cola in på mineralvattenmarknaden. Enligt Royte spenderade de tiotals miljoner dollar på marknadsföring som anspelade på det spirande intresset för kändisar, mode, skönhet och hälsa. När Madonna sög av en Evianflaska i dokumentären In bed with Madonna (1991) blev flaskvattnet en lika viktig statuspryl som någonsin en handväska från Gucci.

Men sedan förra hösten har bryggeriföretagen märkt en nedgång i försäljningen. Orsaken är en tilltagande miljödebatt. Det har bland annat talats om peak-water, en motsvarighet till oljans peak-oil. Jordens sötvattenresurser kommer inte att räcka till i framtiden. Väpnade konflikter om denna vår viktigaste naturtillgång hotar. 1,1 miljarder människor lever redan i akut brist på vatten. Att Paris Hilton då fyller sin chihuahuas vattenskål med Bling H20, med ett literpris på 600 kronor, känns inte ett dugg glamouröst utan bara som ett bevis för allt som är fel med världen i dag. Politiker med ett vått finger i vinden har hakat på trenden.

I Chicago har flaskvattnet belagts med skatt, precis som alkohol och cigaretter. I San Francisco har borgmästaren förbjudit de förhatliga flaskorna i stadens offentliga sektor. Flera svenska kommuner har följt efter. På Manhattan har en förslagen New York-bo sett till att du kan köpa Tap'd NY, ett flaskvatten direkt från stans vattenledningar marknadsfört under sloganen "No glaciers were harmed making this water".

Att sälja vanligt kranvatten på flaska är antagligen för många höjden av idioti. Men frågan är om inte det höga symbolvärde själva vattenflaskan har fått avslöjar något ännu värre, nämligen vår övertro på meningslösa pseudoaktioner. Att förbjuda mineralvatten är säkert lika uppfriskande för självbilden hos många politiker som det är för trendkänsliga storstadsbor att sörpla kranvatten ur designade flaskor. Men låt oss vara ärliga: Det löser inga större problem. Det krävs fortfarande 140 liter vatten för att producera en enda kopp kaffe. Vattenkrisen kräver enorma omfördelningsåtgärder på global nivå. Det kräver ökad medvetenhet om hur vattnets kretslopp fungerar. Där i ligger den politiska utmaningen, inte i att bannlysa en enskild industriprodukt. Även om den kanske är både onödig och korkad.