15 nya punkter ska göra att FRA-lagen bättre skyddar enskildas integritet. Det innebär rimligen att underrättelseverksamheten blir mindre effektiv än vad Fredrik Reinfeldt och regeringen hade velat.

”Det är ju inte jag så mycket som har beställt detta”, konstaterade statsministern sakligt på pressträffen i torsdags.

Nej, det var nödvändiga eftergifter för att köpa stöd från ett antal liberala FRA-dissidenter i center- och folkpartiet. Med reträtten sattes troligen punkt för ett av de stormigaste kapitlen under regeringen Reinfeldts två första år.

I den nya boken Reinfeldt Ensamvargen, som bygger på ett stort antal intervjuer gjorda under många år, skriver författaren Anita Kratz om statsministerns hela politiska karriär.

Hon berättar att Fredrik Reinfeldt som tonåring inspirerades politiskt av litteratur som George Orwells 1984 och Karin Boyes Kallocain, som båda är skildringar av totali-tära övervakningssamhällen.

1993 skrev han också en egen version som hette Det sovande folket. Det var en liberal pamflett mot ett samhälle med för mycket statlig välfärd och övervakning.

Mot den bakgrunden ville Anita Kratz i somras intervjua Reinfeldt om hur han kunde driva förslaget om signalspaning så hårt. Hon fick ingen intervju.

Men kanske finns svaret i hennes egen bok? Ensamvargen visar att Fredrik Reinfeldt ända sedan han började i politiken ibland haft liberala positioner, men nästan alltid har varit mindre liberal än sin omgivning.

Den viktigaste konflikten med liberalerna vinner han förstås som nybliven partiledare, när han skapar ”de nya moderaterna” och bland annat byter linje om arbetsrätten.

Redan i slutet av 1980-talet betraktades han ofta som socialkonservativ. Sin första tunga post, som ordförande i moderata ungdoms-förbundet, fick han efter en uppslitande konflikt med förbundets liberaler.

I boken berättar Kratz att han då uttalade sig kritiskt om en kampanj på temat att ”det är fel att betala tv-licens”.

Många år senare, 2006, bildade Reinfeldt sin alliansregering och sträckte ut en hand till liberalerna, men kulturminister Cecilia Stegö Chilò tvingades avgår efter 10 dagar. Ironiskt nog var skälet att hon aldrig hade betalat tv-licens och senare berättade hon att det ”började som en ungdomsprotest på 80-talet”.

Även i FRA-frågan finns ekon av den liberala våg som Reinfeldt utmanade som ung. Anita Kratz beskriver hur paret Reinfeldt i början av 90-talet brukade gå förbi svartklubben Tritnaha, som drevs av nyliberala Frihetsfronten.

”De kände stanken av urin” och ”anade den illegala svarthandeln med sprit” skriver Anita Kratz. Reinfeldt och nyliberalerna gick inte ihop: ”Ibland undrar jag om inte deras huvudfiende i livet är jag”, säger han i boken.

Hade han istället gått in på klubben kunde han ha träffat en ung Camilla Lindberg. ”Vi hade seminarier och skrev manifest för människans frihet” berättade hon nyligen om tiden i Frihetsfronten, i en intervju i tidningen Fokus.

Lindberg är idag riksdagsledamot för folkpartiet, och var i somras ensam bland de borgerliga om att rösta nej till FRA-lagen.

Hon och den utpräglat liberale center- partisten Fredrick Federley har varit ton- givande i den process som ledde till att rege- ringen backade i torsdags. Och de har stött sig på en armé av framför allt liberala bloggare och ledarskribenter.

Så frågan är kanske inte varför Fredrik Reinfeldt ville driva igenom den ursprungliga FRA-lagen. Utan varför han inte kände sina liberala motståndare bättre?

Göran Eriksson

08-13 56 17

goran.eriksson@svd.se

Fler artiklar