Dessa subtropiska dagar på Österlen flyger tankarna till Nordafrika och dagens datum påminner mig sedan många år om en episod i Monastir i Tunisien. Den 3 augusti 1962 lyckades jag ta mig ända fram till president Habib Bourguiba. Som Tunisiens landsfader hade han utropat denna sin födelsedag till en nationell helgdag och firade den i sin födelsestad.

Den då 18-årige gymnasisten från Ystad med vaga journalistdrömmar låtsades tillhöra pressen och tog sig förbi säkerhetsvakterna fram till ”le Combattant suprême” med hjälp av SJ:s legitimationskort för studerande.

Så kulminerade ett oförglömligt sommarlov. Det började på Falsterbohus, som på den tiden var ett resort för äldre förmögna familjer och för allehanda nyrika uppkomlingar. I receptionen jobbade jag tillsammans med en jämnårig yngling från Västervik, Svante Lundberg. Han tyckte att vi skulle göra något roligare och hade kontakter med ett ungdomsläger i Tunisien.

Sagt och gjort. Efter vaccinationer på infektionskliniken i Malmö sade vi upp oss och förberedde resan till Afrika. Vår samlade erfarenhet av världen var minst sagt begränsad. Svante hade varit en dag i Köpenhamn och jag hade varit en vecka med Hammenhögs fotbollslag i Duisburg. Våra föräldrar var olyckliga men maktlösa. Svantes pappa som var läkare skickade med en stor dos Flagyl mot maginfektion. Den kom väl till pass när vi kom fram, bodde i tält och planterade träd i sanden utanför Tabarka.

Efter arbetslägret blev det rundresa i Tunisien, vi träffade många gästvänliga tunisier och blev bjudna på många ovanliga upplevelser. Bland annat bodde vi i ett skjul i en apelsinodling utanför Menzel Bou Selfa. Med varsin åsna skulle vi ta oss in till staden. Trodde man.

Vårt stora äventyr varade i nästan två månader och vi hann precis hem till skolstarten. På kajen i Trelleborg skildes våra vägar, men vi hade båda fått smak på världen bortom Trelleborg. Svante som försvann ur sikte for så småningom till Latinamerika. Jag återvände ofta till Nordafrika och fortsatte så småningom till tropiska Afrika.

Häromdagen stötte vi samman på nytt. Efter fyrtiosex år. Även Svante har skaffat ett hus på Österlen. I söndags bläddrade vi gemensamt igenom mitt fotoalbum från resan och kunde bekräfta en allmänmänsklig erfarenhet. Trots att vi varit med om exakt samma händelser och mött exakt samma människor så minns vi dem olika. Svante minns pregnanta detaljer som fallit mig helt ur minnet och vice versa. Han minns hur jag blev bestulen i Neapel eller att vi besökt moskén och synagogan i Houmt Souk. Jag minns bättre hur diarré i Tabarka och sjösjuka på båten till Kerkéna höll på att plåga livsgnistan ur oss.

Fyrtiosex år och kanske fyrtiosex kilo senare (för min del) njuter vi en subtropisk eftermiddag i Norrekås. Vi minns den resa som förändrade våra liv. Vi närmar oss pensionen och allt oftare tänker jag på den norske kollega som efter ett kort besök i Indien förmodligen slog fast sanningen. Envar resa är en omväg hem.