Kl 17.32. Neurologen Jörgen Borg ska nu höras som sakkunnig. Också han hörs om Arbogamammans minneskapacitet och hennes möjligheter att minnas händelserna den 17 mars.

Rättens ordförande ber honom att kommentera Christianssons uppgifter – ”elegant och intressant”, svarar han.

– Jag är överrens med Sven-Åke Christiansson om hans slutsatser, även om jag inte är lika nyanserad som han är, säger Jörgen Borg.

Kl 17.19. Domaren konstaterar att rättens sakkunniga Jörgen Borg måste höras i dag. Förhandlingen fortsätter därför efter en paus.

Kl 17.16. Målsägandebiträdet Kari Skönebrant frågar om mammans minne av hur förövaren presenterade sig med den åtalade kvinnans smeknamn kan vara en så kallad "minnesö" – ett minne som finns kvar trots att övriga minnen från tiden försvunnit.

Sven Åke Christiansson blir först tyst en lång stund, sedan säger han:

– Jag kan inte utesluta det, men det hade varit atypiskt.

Försvaret väljer att inte ställa några frågor.

Kl 16.55. Finns det någon möjlighet att resultaten från de test som Christiansson utförde på Arbogamamman kan ha påverkats av hon mådde dåligt. ”Inte troligt”, menar Christiansson.

– Det kan inte riktigt bero på det, säger han.

Däremot kan det finnas en mening med att göra om testet nu.

– Det testet jag utförde gjordes redan 16 april och inför en eventuell hovrättsförhandling kan det finnas anledning att göra om det, säger han.

Kl 16.40. Åklagaren ställer frågor till Sven Åke Christiansson. Hon tar bland annat upp att Arbogamammans uppgifter om var hon ligger i hallen stämmer överens med den tekniska undersökningen som polisen genomfört. Hon tar också upp att Arbogamamman hört sin egen mamma när hon förs till sjukhus. Men några slutsatser går inte att dra av det här, säger Christiansson.

Ännu en gång säger han att det är ”osannolikt” att Arbogamamma fått tillbaka minnen från tillfället hon blev överfallet.

– Det går emot 100 år av publikationer, säger han.

Kl 16.36. Problemet, enligt Christiansson, kan vara att familjen skrivit om det inträffade i bloggar och gett intervjuer – något som kan ha påverkat mammans minnen.

Också det faktum att mamman sett en eller flera bilder på den åtalade vid ett tillfälle innan morden är försvårande, säger Christiansson.

Kan man då inte avgöra vad som är ett äkta och ett falskt minne, frågar han.

Svaret: nej.

– Vi får gå på en rad faktorer, säger han och avslutar sin framställan.

Kl 16.21. Christiansson tar upp att om man tänker mycket på en sak så skapar man egna minnen.

– När man funderat och gjort upp en berättelse så blir det ett minne, säger han.

Christiansson tar ett konkret exempel från förundersökningen: Arbogamamman har i ett förhör pratar om ett kalas och säger att hon inte minns vem som körde hem. I nästa förhör, efter att hon pratat med sin mamma, kan hon dock ge detaljer.

– Är det för att hon påverkats av vad en extern källa sagt? undrar Christiansson.

Han tar också upp uppgifter om att Arbogamamman funderar och tänker mycket på det som hänt – och att detta i sig självt kan skapa felaktiga minnen.

I polisförhören – som varit ”exemplariska” enligt Christiansson – framkommer hur mammans minnen i flera fall börjat som funderingar för att sedan stegras till att bli ett minne. Det handlar bland annat om att det rör sig om kvinnlig förövaren och att mamman öppnade ytterdörren.

– Det kan vara exempel på självgenererande minnen, säger Christiansson.

– Det är sådant vi brottas med i brottsfall. Man vill så gärna minnas något, men hjärnan spelar oss ett spratt ibland.

Enligt Christiansson finns det försvårande omständigheter i tillförlitligheten i Arbogamammans minnen.

– Det ska noteras att hon inte har några minnen som kan verifieras. Till exempel om hennes barn, eller hur hennes sambo kommer till platsen eller när hon åker iväg i ambulansen, säger Christiansson.

Kl 16.00. Fler test gjordes: också dessa visar på att minnet påverkats och att mamman har svårt att komma ihåg ansikten. Däremot känner hon igen ansiktsutryck, säger Christiansson och tar också upp att hon inte har några problem med talet och ordförrådet.

– Problematiken verkar vara nyinlärd information, inte att hämta fram gammal information, säger Christiansson och fortsätter:

– Slutsatsen av de här testen är att hon har väldigt svårt att komma ihåg nyinlärd information.

Han tar också upp hur svårt mamman hade att minnas saker i de första polisförhören.

Enligt Christiansson finns det mycket små möjligheter för en person att ”någonsin minnas” själva skadetillfället om det uppstått en minnesförlust.

– Jag har aldrig sett det, säger han.

Arbogamamma hade enligt Christiansson en ”extremt allvarlig” minnesförlust.

– I sådana fall är det extremt ovanligt att man återhämtar information från skadeförlusten, säger han.

Men Arbogamamman har i detalj berättat om just minnen från skadetillfället – ”något jag inte känner igen från den kliniska litteraturen eller från min verksamhet”, säger Christiansson.

– Det är ett atypiskt syndrom, säger han och frågar vad det beror på.

Bland annat tar han upp att minnen kan påverkas av både vad andra personer säger och vad man läser eller ser, men också över att man tänker att något måste skett på ett särskilt sätt.

– Den beskrivning som XX (Arbogamamman, red anm) ger är så detaljerad att vi inte ens får liknande resultat i experiment. Och då är det hos friska personer. Jag har varit undrande över det här, säger Christiansson och fortsätter:

– Det är viktigt att beakta hur lätt det är att påverka människors minnen i en viss riktning, utan att vi är medvetna om det.

Kl 15.48. Sven Åke Christiansson, professor på Stockholms universitet, inleder med att berätta om sin kompetens. Han berättar också att han kommer att fokusera på det vetenskapliga – och att hans framställan kan låta torr när han pratar om Arbogamammans minneskapacitet och hur minnen kommer tillbaka efter en traumatisk händelse.

Han berättar att Arbogamamman verkade positiv och inte särskilt nervös när hon träffade honom omkring en månad efter brotten.

Bland annat gjordes ett test där mamman samtidigt fick höra ord som lästes och tal som spelade upp baklänges.

– Hon presterar lågt på långtidsminnet, säger Christiansson och fortsätter:

– Det tyder på en allvarlig minnespåverkan, en mycket kraftig minnesnedsättning, säger han.

Kl 15.45. Rättens sakkunniga Sven Åke Christiansson ska nu höras om mammans minnesförmåga.

Kl 15.35. Försvaret avslutar sitt förhör.

Kl 15.33. Försvaret tar upp en uppgift om att mamman träffade en engelsktalande person i Arboga en tid innan morden. Personen hade mörkt hår, men mamman såg inte ansiktet på personen.

Kl 15.28. I förhör har mamman sagt att hon vill att den åtalade ska dömas – nu förklarar hon att vill att den skyldiga ska åka fast.
– Annars hade jag varit rädd hela livet.

Kl 15.21 Pressad av försvaret säger mamman att hon diskuterat med sin sambon om sannolikheten i hennes minnen. Oftast har han inte svarat, berättar mamman.

”Oftast inte?” frågar åklagaren.

– Han har inte påverkat mig, säger mamman.

Kl 15.03. Försvaret frågar hur sambon reagerat när mamman berättat saker för honom.
– Han har sagt att jag ska ta det med polisen eller att jag ska berätta mer.

Har han någon gång sagt att du kanske inte ska berätta?
– Nej.

Försvaret pekar återigen på ett förhör där det står att mamman först trodde att hon varit med om en trafikolycka men att hon kom på andra tankar när hennes pappa berättade att alla bilar var hela.
– Då tänkte jag att det var något annat, säger mamman.

Försvaret pekar på fler förhör där han anser att det finns uppgifter som tyder på att mamman och sambon diskuterat fallet under tiden på sjukhuset – bland annat att de pratat om den åtalade kvinnan. Mamman minns inte förhören men säger att sambon gång på gång sagt att hon ska ta alla minnen och funderingar till polisen.

Åklagaren: För mig låter det som om hans svar att du ska ta det med polisen som en bekräftelse.

Mamman: Nej, han har varit lika likgiltig som polisen, säger mamman.

Försvaret tar upp ett förhörsprotokoll där det står att sambon sagt vad hans tidigare flickvän och den åtalade kvinnan heter – men att hon inte lagt det på minnet.
– Det finns många uppgifter som visar att du och XX (sambon, red anm) pratat flera gånger om det här, säger Per-Ingvar Ekblad.
– Men jag har inte fått något bekräftat, säger mamman.

Kl 14.57. På frågan om mamman sett någon bild under tiden på sjukhus svarar hon ”Nej, inte vad jag minns”.

Försvaret tar upp ett polisförhör från april där mamman säger att hennes sambo är ett stöd – ”men att man kan färgas av vad han säger” och ”att han försöker att inte säga så mycket”.

Mamman minns inte förhöret, men poängterar att sambon inte sade någonting till henne under sjukhusvistelse.

Hon får också frågan om hon känner sig pressad att få fram minnesbilder.
– Nej, jag känner själv att det kommer när det kommer. Det kommer när jag slappnar av, svarar mamman.

Försvaret pekar på samma polisförhör som tidigare där mamman ska ha sagt att hon känner lite press över att hon vill komma ihåg saker som hon kan säga till polisen.

Kl 14.53. Mamman får frågan om vad hon sett och läst i tidningar. Hon berättar att hon läst att man spekulerat om att en hammare kan vara mordvapnet. Försvaret undrar om mamman inte omedvetet kan ha påverkats av vad hon läste i tidningar.
– Det är svårt att svara på, men jag ska försöka. Ingenting runt omkring mig påverkar mitt minne, utan det jag känner att jag har som ett klart minne har jag lätt att berätta om och lätt att ta fram, säger hon.

Med frågorna försöker försvaret så tvivel om man verkligen kan lita på att mammans minnesbilder är korrekta. Han frågar också om vad anhöriga och vänner sagt till henne när hon låg på sjukhus – men mamman säger att hon på sjukhuset inte fick någon information och inte ens hennes sambo svarade på frågor.

Kl 14.42. Försvarsadvokaten Per-Ingvar Ekblad går igenom olika hemsidor – Familjeliv, Facebook, Bilddagboken, Flashback. Han ber mamman beskriva vad det är för hemsidor och varför hon varit inne på Flashback, där fallet diskuterats flitigt och det funnits information om morden.
– Jag tog det som spekulationer, säger hon.

Var de spekulationer om mordvapnet?
– Ja, det måste det har varit.

Försvaret tar upp inlägg som mamman gjort på Flashback och att hon i ett inlägg skrivet att det finns värde i diskussionen på internet.

Kan man se bilder på Flashback?
– Ja, det kan man nog göra, och jag blev varnad för det. Men man måste klicka på en länk för att se bilden, och det visste jag, säger mamman och säger att hon aldrig klickade på någon bildlänk.

Kl 14.37. Försvaret ber mamman beskriva förövarens utseende igen. Hon får också frågor om förövarens ansiktsuttryck.
– Jag ser människan framför mig och hur ansiktet förvrids, som om människan tar i eller ska skrika någonting högt. Därefter ler hon.

I tidigare förhör har mamman sagt att hon inte minns några ansiktsuttryck, påpekar försvaret.

Kl 14.27. Rättegången återupptas. Den åtalade kvinnan har lämnat salen och Per-Ingvar Ekblad fortsätter ställa frågor till mamman. Han börjar med att ta upp förövarens kläder och utseende och pekar på att mamman gett olika uppgifter i olika förhör. Vid flera tillfällen har mamman sagt att förövaren var mullig och i ett förhör i maj i år säger hon att gärningsmannen var max 165 centimeter lång. Han tar också upp ett förhör där mamman säger att förövaren inte har några ytterkläder på sig inne i huset.

Mamman pressas nu av försvaret om de här uppgifterna och vad hon sagt i rättssalen idag. Mamman säger att förövaren hade en jacka på sig när hon stod utanför dörren, men att hon minns att förövaren inte hade några ytterkläder på sig när hon gick in i datorrummet. "Men minnet är suddigt", säger mamman.

Försvaret tar också upp hammaren och att mamman minns den först efter att hon fått veta att mordvapnet just var en hammare.

Kl 14.06. Försvarsadvokaten Per-Ingvar Ekblad ber till en början mamman att återigen berätta om morddagen och hur förövaren tog sig in i huset. Mamman börjar med att berätta hur hon blev knuffad och att förövaren hade en "jacka som var öppen med en gul eller beige tröja under".

Men sedan tar känslorna överhand. Att sitta i samma rättssal och tvingas titta på försvarsadvokaten, som sitter bredvid den åtalade, blir för mycket. Mamman börjar plötsligt gråta. Domaren tar beslutet att avbryta rättegången och ta en kvarts paus.

Den åtalade kvinnan kommer efter pausen att få lämna rättssalen och sitta i ett angränsande rum – något som den 32-åriga kvinnan själv motsätter. Hon vill stanna i rättssalen, säger Ekblad i pausen.

Kl 14.05. Försvaret inleder sitt förhör.

Kl 13.48. Barnens pappas målsägandebiträde Kari Skönebrant ställer frågor. Han börjar med att gå igenom hur husets planlösning ser ut. Mamman får också frågor om morddagen, var i hallen hon befann sig när hon blev attackerad och hur förövaren trängde sig in i huset.
– Det tar några sekunder. Det går väldigt fort, säger hon.

På frågan om det råder någon tvekan om att det är den åtalade som tränger sig in i huset säger mamman ”Nej, det är ingen tvekan”.

Känner du några dofter i anslutning till attacken?
– Ja, det gör jag. Det är någon parfym som jag inte gillar, det är en mörk doft. Men mer kommer jag inte ihåg.

När får du den minnesbilden?
– Den minnesbilden fick jag igår, när jag såg den tilltalade.

Skönebrant tar upp hammaren och när mamman första gången minns den. Det skedde sent, säger hon.

Hon får också en fråga om en upptäckt som hon gjorde vid vallningen på mordplatsen – hon upptäckte då att ett fotografi på henne och sambon, som satt i spegeln i hallen, hade blivit tillknycklat och någon hade gjort en reva över sambons ansikte.
– Jag blev rädd när jag såg det. Jag har sett kortet många gånger och det har aldrig funnits tecken på skador på det tidigare.

Kl 13.41 Mamman berättar om sina skador och att hon sett fotografier på sig själv tagna när hon låg på sjukhuset.
– Då insåg jag hur allvarlig det var, säger hon och förklarar att det varit svårt att förstå att hon varit utsatt för ett mordförsök.
– Det tog lång tid att smälta. Det är en fruktansvärd sak att ha varit med om ett mordförsök.

Målsägandebiträdet ställer frågor om barnens död och dagen mamman fick beskedet. Mamman berättar också om sina känslor kring begravningen.

Kl 13.33. Målsägandebiträdet frågar om bilden på sambon och den åtalade kvinnan. När såg du bilden? frågar målsägandebiträdet Marie Fredberg.
– Minst ett och ett halvt år sedan, säger mamman.

Vinter, våren 2007?
– Ja, svarar mamman.

Målsägandebiträdet går in på skadeståndsanspråken och frågar om mammans känslor inför det som hänt.
– I dag är jag väldigt rädd, jag är väldigt misstänksam och vill inte vistas hemma själv. Det har jag inte ens provat. Jag har provat att ta promenader själv, men det är väldigt jobbigt. Jag känner mig väldigt kränkt av att någon velat mig så här illa.

Kl 13.29. Mammans målsägandebiträde inleder sitt förhör. Hon ber mamman berätta om sina känslor i går i rättssalen.
– Jag var jättenervös och försökte att inte titta åt det hållet (där den åtalade sitter, red anm). Men jag tittade. Mitt hjärta slog och jag började svettas och jag ville gå ut härifrån.

Men du stannade kvar?
– Ja, jag vill att det ska få något slags slut.

Återigen pekar mamman ut den åtalade kvinnan. I går, i rättssalen, skrev hon ner sina känslor.
”Jag såg henne och det är personen jag haft i mitt minne. Det är hon”, skriver mamman i anteckningen och fortsätter senare:
”Jag visste hur hon lät. Hon öppnade munnen i rättssalen och jag har hört henne tala förut.”

Hon går också in på att den åtalades utseende stämmer bra överens med förövarens – och nämner hennes kindben.
– Det stämmer bra överens, säger hon.

Kl 13.24. Åklagaren vill att mamman ska berätta om tillfället då hon fick veta att barnen var döda.
– Det var redan i Uppsala, i sjukhussängen, säger hon och fortsätter:
– Jag får höra det gång på gång.

Vad får du veta?
– Att jag blivit utsatt för ett brott och att barnen inte klarade sig.

När får du veta att det finns en misstänkt person?
– När vi åker hem från det skyddade boendet.

Vad får du veta?
– Att XX (tidigare pojkvännen, red anm) tidigare varit häktad men blivit släppt och att det satt en tysk kvinna häktad. Också vad man trodde att mordvapnet var.

Och kvinnans namn?
– När jag kom hem. Det var ingen som sade det till mig utan det var något jag läste i tidningen.

Mamman berättar att hon redan på det skyddade boendet ber polisen kolla upp sambons tidigare flickvän – och återkommer till de test hon berättade om under förmiddagen (se längre ner).

Kl 13.21. Mamman får också frågor om sin sambos tidigare förhållanden – men säger att hon inte vet så mycket om dem.

Kl 13.16. Åklagaren har några kompletterande frågor. Det är åklagaren Johan Fahlander som nu ställer frågor till Arbogamamman om hennes relation med sin före detta make och varför de skiljde sig.

Kl 13.15. Lunchpausen är över. Förhandlingen återupptas med mamman.

---- LUNCHPAUS -----

Kl 11.43. Rätten tar lunchpaus. Förhandlingen återupptas klockan 13.15.

Kl 11.42. Mamman om hur viktigt det är att någon fälls för brotten:
– Det har stor betydelse. Jag skulle vara rädd resten av mitt liv att den personen verkligen vill göra mig så illa som hon gjorde mina barn. Och för mina barns skull. Jag vet att de är borta och på något sätt vill jag ha upprättelse för deras skull, säger mamman.

Kl 11.33. Mamman får frågan om hennes sambo har något fotografi på den åtalade kvinnan. Svaret är ja, säger mamman. Hon medger också att hon sett ett fotografi på den åtalade kvinnan tidigare – dock ”långt” innan hon och sambon blev ett par.
– Det är enda bilden jag har sett, säger mamman och förklarar att hon bara sett den en enda gång.
– Jag har inte gått tillbaka till nån bild från hans förflutna. Jag har inte varit intresserad.

Åklagaren frågar om mamman sett bilderna på den åtalade som finns i tidningar.
– Jag har sagt till mina anhöriga att de ska kolla tidningar innan jag läser dem. Om de ansett att bilden är ok att titta på har jag läst texten. Bilderna har varit pixlade, säger mamman.

Hon har också sett bilden på sambon och den åtalade kvinnan i tidningar.
– Jag har läst att det står XX (sambon, red anm) och XX (den åtalade, red anm). Men bilden har varit pixlad och jag känner inte ens igen min sambo, säger hon.

Åklagaren blir tyst och frågar sedan om nätsidan Flashback, där fallet fått stor uppmärksamhet.
– Jag har varit inne på sidan och registrerade mig där så småningom. Men jag ser det som står där som spekulationer. Det har sagts att det finns bilder på henne där men eftersom jag är rädd för att få se en bild bad jag min sambo att kolla först.

Kl 11.30. Sambon skickade, efter brevet från den åtalade kvinnan om adoptionen, ett kort brev tillbaka, säger mamman. Något svar kom dock inte – däremot kom ett brev från den påstådda adoptivpappan. I går visade åklagarsidan att också det mejlet skickades från den åtalade kvinnans bostad i Stockholm.
– Vi ansåg att det här brevet kunde vara ännu ett desperat sätt att få honom tillbaka. Men vi kunde inte heller utesluta att det fanns ett barn, säger mamman.

Kl 11.19. Mamman berättar om hur minnen kommit tillbaka med tiden och hur hon ofta berättat om dem för sin sambo. Hon berättar också att hon inte påverkats av omgivningen.
– Jag står för mitt minne, säger hon.

Hon berättar också om vad hon visste om sambons tidigare förhållande med den åtalade kvinnan. Enligt mamman pratade de inte särskilt mycket om henne – särskilt inte efter att de blev ett par.
– Jag vet att han sade ifrån, att han inte ville längre. Han fick ”dåliga vibbar” tror jag han sagt. Han ville inte fortsätta förhållandet, säger mamman.

En dag fick dock sambon ett brev från den åtalade kvinnan – ”Jag såg på honom att det var någonting”, säger mamman.
– Hon påstod att hon fött ett barn som var hans och att hon adopterat bort det för att hon inte ville ha ett barn omkring sig som var hans eftersom han hade sårat henne så mycket, berättar mamman.

Fick du veta vad hon hette eller kallades?
– Han sade när han kom hem vem han fått brevet från. Men jag vet inte om han sade hela hennes namn eller hennes smeknamn. Men han läste upp hela brevet och det var undertecknat med XX (den åtalades smeknamn, red anm). Det var nog därför jag gjorde kopplingen sen.

Kl 11.16. Mamman berättar om att hon sett en ”mörk skugga” gå förbi fönstret i familjens hus. Däremot kan hon inte säga när detta inträffade.
– Först trodde jag att det var katterna, säger hon men förklarar sedan att det inte kan ha varit det.
– Jag skulle ha hört en duns då. Och jag tror att de var inomhus.
– Det var ganska tydligt att någon gick förbi och som inte var på gatan.

Minnet är tydligt, säger mamman.
– Jag kan verkligen stå för det, säger hon.

Kl 11.13. Åklagaren frågar mamman om hon har haft tankar på någon annan eventuell mördare än den åtalade. Svaret är nej.
– En. Bara en, säger mamman och berättar att hon till sin sambon vid ett tillfälle sagt att det var en tjej.
– Jag sade att det är en tjej. Det är en kvinna. Det är inte en man och jag skulle inte tro på någon som sade att det var en man, säger hon.

Kl 11.08. Åklagaren frågar om mamman fått information från andra kanaler än polisen och tidningar, som TV till exempel.
– Jag har tittat väldigt lite på tv. Jag ville inte råka få se en bild på den misstänkta och bad mina anhöriga att titta först.

Men det här var först när du kom hem – hur var det på det skyddande boendet?
– Då fick jag inte titta på någonting. Det fanns ingen tv att titta på, tidningar gömdes för mig och åkte vi någonstans kollade en polis vad som stod på löpsedlar.

Radio då?
– Jag har inte hört någon radio alls. Jag lyssnar inte på radio i vanliga fall och saknade inte det. Jag uppfattade inte att det var ett sådant medieintresse och förstod inte varför de gömde tidningar för mig.

Tillgång till dator och internet när du kom hem?
– Inte alls. Jag fick inte hålla på med datorer och så. Jag var på nåt sätt inte intresserad heller.

Frågorna ställs eftersom det finns frågetecken om mamman påverkats av bilder i media eller information från omgivningen i utpekandet av den åtalade kvinnan.
– Men jag är tacksam att jag inte fick någon information så att jag kan ge min egen bild, säger mamman.

Kl 10.59. Åklagaren återkommer till förövarens utseende.
– Jag är inte säker på att jag förstår, säger åklagaren och frågar hur det var med uppgiften om att personen var mullig.
– Minnet är suddigt, men det jag kommer ihåg är att kläderna inte satt så bra. Det kan vara så att kläderna var för små, säger mamman.

Så det du minns är att kläderna satt illa, och att mullighet kunde vara en förklaring?
– Ja, säger mamman.

Hon berättar också att hon minns de första förhören, hur rummet såg ut och personen som filmade förhören.
– Men inte mer, säger mamman och fortsätter:
– Men jag minns att jag tänkte att ”de fattar ingenting”. De var väldigt korrekta, säger mamman om polisen.

Hon säger också att hon berättade om den tyska kvinnan för polisen på sjukhuset.
– Jag trodde de skulle fråga mer då. Men de frågade bara om namnet, eller efternamnet, och det mindes jag inte. Jag bad dem fråga XX (sambon, red anm), säger mamman.

Mamman berättar om frustrationen över att hon inte fått fortlöpande information om hur polisutredningen gick under tiden på sjukhuset och det skyddade boendet. När hon lämnade boendet fick hon dock veta att hennes tidigare make suttit häktad, att en tysk kvinna nu satt häktad och vilken dag brottet hade begåtts.
– Jag var nervös över att få veta något jag inte var beredd på att få höra. Nånting om barnen eftersom jag visste att de var borta. Jag ville egentligen inte veta mer, säger mamman.

Kl 10.54. Åklagaren frågar om fler detaljer: Hur många ytterdörrar finns det i huset? ”Två”, svarar mamman.
– Brukar de vara låsta? ”Ibland”, säger mamman.
– När är de låsta? ”Väldigt olika”, svarar mamman.
– Var dörrarna låsta den 17 mars? ”Jag minns inte” svarar mamman.

Kl 10.50. På sjukhuset, innan hon fått veta vad som faktiskt hade hänt, oroade sig mamman för barnen och vem som tog hand om dem. Gång på gång ställde hon frågor om både barnen och vad som hänt med henne – men fick inga svar av de anhöriga.
– Med tiden fick jag veta att jag varit utsatt för ett brott. Och med tiden fick jag veta att barnen inte fanns mer, men jag ville inte tro på dem, säger mamman.

Kl 10.45. Mamman berättar om testet som fick henne att börja minnas: med hörlurar på huvudet fick hon i ena örat höra ord som lästes upp och i andra örat höra orden läsas upp baklänges. Allt blev en röra – ”eftersom jag hör dåligt”, säger mamman – och hon tänkte att de kunde röra sig om ord på något annat språk.
– Det var då minnena kom, säger mamman och fortsätter:
– Jag blev jätterädd. Fick många känslor och ångest och ville slita av mig lurarna. Men tänkte att jag skulle genomgå testet för att det kanske fanns någon mening med det.

Kl 10.42. Förhandlingarna återupptas. Åklagaren fortsätter förhöret med mamman och tar upp hur mamman träffat professorn och minnesexperten Sven Åke Christiansson, som är rättens sakkunniga. Mamman berättar om mötet.
– Jag fick gå igenom olika tester, säger mamman.

Kl 10.25. Rätten tar paus till 10.40.

Kl 10.18. Åklagaren frågar om minnesbilder från attacken – bland annat hur mamman var klädd och vilken frisyr hon hade.
Mamman berättar att hon först trodde att hon varit med om en trafikolycka. Hon säger också att hon pratat med läkare och ambulanspersonal när hon kom hem från sjukhusvistelsen och tiden i ett skyddat boende för att bättre förstå vad som hade hänt.

Kl 10.09. Mamman berättar att hon inte minns vad som hände med barnen eller var de var under attacken.
– Jag minns bara mig och hon, säger mamman.

Kl 10.06. Mamman berättar om vallningen på brottsplatsen och hur hon då blev ombedd att visa hur hon låg på golvet efter attacken.
– Jag ville inte. Jag var skärrad.

Hur känns det nu när du berättar om det nu?
– Det känns jobbigt. Mitt hjärta slår och det är jobbigt att tänka tillbaka på minnena. Jag vill helst inte tänka på dem för de är väldigt jobbiga. Jag kan nog bara sammanfatta det med att det känns jobbigt.

Kl 10.00. Under attacken pratar inte mamman och förövaren med varandra – ”Inte vad jag minns”, säger mamman.
– Är ni ansikte mot ansikte? frågar åklagaren.
– Ja, svarar mamman.

Ännu en gång berättar mamman att hon tänker: ”Vad vill du? Vad gör du här? Vem är du? Är du den jag tror du är?”

Någon rädsla kände hon inte när hon öppnade dörren, men så fort personen trängt sig in känner hon plötsligt smärta.
– Det tjuter i örat, säger mamman.

Mamman minns också en hammare med ”svart med röda detaljer” – i efterhand har mamman tänkt att det kan ha varit blod på den. Däremot minns hon inte var hon sett hammaren.
– Jag kan inte säga det, säger mamman.

Kl 09.57. Mamman berättar att det skett förändringar i minnet.
– Ju längre tiden gått desto fler och klarare minnen har jag fått. I början ville jag inte minnas, jag var rädd och påverkad av det som hänt. Ju längre tiden gått desto mer har jag tillåtit mig själv att våga minnas.

Kl 09.48. Mamman berättar hur kvinnan som attackerade henne gick in i familjens datorrum. Hon berättar också i detalj hur kläderna som förövaren hade på sig såg ut, men har inga minnen av några skor.
– Jag tittar bara på magen, säger mamman.

Åklagaren undrar hur det kommer sig att mamman tidigare under förhöret sade att minnet är blankt efter det första skedet, men nu berättar att personen gick in i datorrummet. Mamman svarar att minnet om datorrummet inte är fullständigt.

Mamman säger att personen som attackerade henne var smal – men enligt åklagaren har mamman i tidigare förhör sagt att hon var mullig.
– Det får stå för det förhöret. Jag kan inte riktigt svara på det idag, säger mamman.

Därefter beskriver mamman att förövaren var någon decimeter längre än henne själv. Också om detta har mamman tidigare gett andra uppgifter – bland annat att förövaren var omkring fem centimeter längre.

– Det som jag med säkerhet kan säga är att hon är längre än mig. I polisförhören var jag nervös, men det jag har försökt få fram hela tiden är att hon är längre än mig, säger mamman.

Kl 09.32. Mamman berättar att hennes nästa minnesbild är hur hon öppnar ytterdörren.
– Jag minns inte varför, om det var för att det ringde eller knackade, säger mamman.

Hon såg då inte vem det var, men när hon öppnar dörren presenterar sig personen med den åtalades smeknamn, säger mamman.
– Hon tränger sig in och jag måste backa ett halvt steg för att hon tränger sig in. Sen gör det ont på min högra sida av huvudet, säger mamman och fortsätter senare:
– Jag känner det som en smäll.

Åklagaren ber mamman fortsätta:
– Jag minns hur jag står på vänster sida och måste titta upp mot henne. Sen är det blankt, säger hon.

Mamman säger också att hon redan kort efter att hon öppnat dörren drar slutsatsen att personen som knackat på är sambons tidigare flickvän, alltså den kvinna som nu står åtalad. Hon minns hur hon tittade ner på personens mage och tänkte att den personen inte kan ha varit gravid.
– Jag gör det när hon presenterar sig med XX (smeknamnet, red anm) och gör kopplingen till adoptionsmejlet, säger mamman.

Adoptionsmejlet som tas upp är det mejl som åklagarsidan igår läste upp där den åtalade kvinnan skriver till sambon och berättar att hon fött hans barn men adopterat bort det – något det inte finns några bevis för och som åklagarsidan menar endast var ett sätt få honom att gå tillbaka till henne.

Mamman minns också att personen som knackade på hade mörkt hår, hur näsan såg ut, hur huden såg ut och hur ansiktet såg ut. Hon minns också personens klädsel och att personen pratade engelska. Under attacken log personen, säger mamman.

Kl 09.27. Mamman fortsätter att berätta om morddagen. Hon berättar hur barnen tittade på tv och hur hon själv satte sig vid datorn när hon såg att hennes syster kontaktat henne på en chatt. Själv mindes hon först inte vad hon och systern pratade om – men efter att systern efter morden friskat upp hennes minne har detaljerna klarnat. Utan att någon sagt det minns hon till exempel att de pratat om att systern skulle vara barnvakt en vissa datum, säger hon.

Kl 09.18. Mamman får frågor om helgen innan morden. Hon har dåliga minnen av helgen och säger först att både hon och barnen var i Sälen. Men enligt förundersökningen var barnen i Motala hos pappan den helgen. Åklagaren blir tyst och tar sedan upp att det mamman säger inte har stöd i förundersökningen.

– Det var intensiva dagar, säger mamman som förklaring till att hon inte minns de exakta detaljerna.

Förstår jag dig rätt, du kan inte säga vad som hände i vilken ordning?

– Ja, det stämmer. Det var en rätt intensiv månad, säger mamman.

Mamman får också frågor om vad som hände den 17 mars, morddagen. Den dagen har hon mer exakta detaljer om.
– Det var en jättefin dag, säger hon om hur hon och barnen var på öppna förskolan den dagen.

Hon minns hur hon ställde barnvagnen utanför när de kom hem, hon minns vad barnen åt på öppna förskolan och hon minns hur sambon hade gjort en affisch som han visade upp. Mamman beskriver också vädret och hur barnen var klädda.

Just mammans minnen är viktiga för åklagarsidan för att visa att hennes uppgifter om att det var den åtalade kvinnan som ringde på dörren är tillförlitliga.

Kl 09.17 Under förhöret har mamman blicken riktad mot åklagaren, som sitter bredvid henne och ställer frågor. Den åtalade kvinnan sitter lugnt i sin stol och bläddrar i några dokument. Hon visar inga känsloyttringar.

Kl 09.12. Åklagaren frågar mamman om hon har några ovänner eller fiender.
– Absolut inte, svarar mamman och fortsätter:
– Jag försöker lösa de små konflikter som uppstår.

Åklagaren ber mamman att beskriva en vanlig dag – mamman berättar om hur barnen vaknar, hur hon brukade gå upp för att ta hand om dottern, om hur sambon sedan tog hand om barnen medan hon själv gick och lade sig igen, hur sambon körde hennes son till dagis och hur hon själv stannade hemma och tog hand om dottern. Hon berättar också om hur familjen brukade gå ut promenader och om kvällsrutinerna.

Kl 09.09. Mamman berättar om sitt förhållande med sin pojkvän. Hon svarar utförligt på åklagarens frågor och berättar om hur bra livet med honom från första stund har känts. Hon berättar också om livet med sin tidigare make, barnens pappa.

Kl 09.05. Mamman berättar att hon undvikit att se bilder på den åtalade för att inte påverkas, att hennes anhöriga alltid fått läsa igenom tidningar för att hon inte av misstag skulle råka se någon bild. I går när hon kom in i rättssalen kände hon trots det igen den åtalade kvinnan från morddagen.
– Jag är väldigt säker, säger mamman och pekar ut munnen, "de mörka dragen", ansiktet och ögonen.
Också rösten kände hon igen – när rättegången inleddes igår svarade den åtalade ett kort "ja" på en fråga.
– Jag kände igen rösten, säger mamman.

Kl 9.02. Dag 2 börjar med att åklagaren Frieda Gummesson hör Arbogamamman. Närvarande är också rättens sakkunniga Sven Å Christiansson och Jörgen Borg. Förhöret inleds med att ta upp mammans känslor, hur hon grät i går när hon kom in i rättssalen. Varför undrar åklagaren och mamman pekar ut den åtalade kvinnan.
– Jag kände igen henne som kvinnan som stod utanför min dörr den dagen det hände, säger mamman.
Åklagaren: Vilken dag pratar vi om?
Mamman: Den 17 mars.

Kl 9.00. Rättegångens dag 2 inleds. Allmänhet och journalister släpps nu in i rättssalen.