Något har hänt. Det kan inte bara bero på att sommaren kom ovanligt tidigt i år, åtminstone till Stockholm, eller att jag äntligen kommit ut som den gnällkärring jag är. Nej, det är något mer: Folk har tappat sans och vett. Folk beter sig som om de hade betjänter hemma som ägnade dagarna åt att plocka upp efter dem. Folk skiter helt enkelt i att de skitar ner varenda grön plätt i stan, just nu när vi äntligen kan lägga oss ner. Om gräset inte var fullt med hundskit och glasskärvor och gamla kapsyler och varmkorvförpackningar och engångsgrillar och ölburkar och ännu fler ölburkar.

I mina dystraste stunder förvånas jag över att människor inte glömmer barn, eller åtminstone lätt slitna fruar eller män, efter långa picknickkvällar.

Det är en välsignelse, låt oss enas om det direkt, att en stad inte bara rymmer hus och gator utan också grönområden, det vill säga platser där vi kan sitta rätt upp och ner och glo. Eller blunda, om solen råkar skina.

Häromveckan läste jag kollegan Elisabet Anderssons artikel här i SvD om den stora stadspark som ska anläggas på Årstafältet och att det runt om i världen finns en trend med riktigt stora urbana parker. Som i New York där man skapat en 2,6 km lång oas, The High Line, längs ett upphöjt järnvägsspår.

Själv är jag så privilegierad att jag bor granne med en gräsplätt, stor nog att fungera som vardagsrum för oss som bor närmast. Där har vi redan hunnit sitta flera veckor, bland picknickkorgar och barn som har benen fulla av spring.

Allt är uthärdligt, till och med när små ettåringar kissar rakt ner i gräset farligt nära ens eget ölglas, eller man, tjong, får en fotboll i skallen eftersom en liten femåring siktade fel eller vinden bar bollen åt fel håll.

Bara jag slipper se alla sopor, dagen efter.

I ärlighetens namn hålls just min grannplätt hyfsat ren. Men när halva släkten skulle samlas i Rålambshovsparken för att fira en nybliven sjuåring var det som att hamna på en soptipp. Med stora avfallsberg runt de ynka papperskorgar som står utplacerade.

Det är min andra, upprörda fråga: Varför i herrans namn kryllar det inte av gigantiska papperskorgar på de platser där människor äter och njuter vackra sommarkvällar? Nog måste det väl vara enklare, inte minst för de som måste städa efteråt, att tömma några extra korgar än att ränna runt och plocka grej efter grej?

Tätt intill några övergivna wokkartonger och sjutton nertrampade fimpar drabbades jag av eftertankens kranka blekhet: att det måste vara just min generation mammor och pappor som inte lärt ungarna att hålla rent efter sig. Vi har alltså inte bara sopat framför dem, vi har städat efter dem också. Plockat upp allt de släppt, rakt ner.

Så långt i min dysterhet lyfte jag blicken och såg en femtioårsman som rent händelsevis lät sitt glasspapper glida ner i gräset, och efter kom den medelålders hundägare som glatt spatserade vidare med sin vovve, utan att plocka upp bajskorven som blev kvar på parkgången.

Vet hut, folk, säger jag bara. Det är dags att rensa upp i sommarhagen.