FREDRIK REINFELDT (m):

Genomarbetat och välformulerat i både anförande och repliker. Säkrare än tidigare i sitt uppträdande och han visste vem han talade till. Använde sig av välfunna metaforer av typen inflationsblåsten som signalerar att något har hänt men som ingen kan lastas för. Här behövs en skeppare på skutan och inte några dysterkvistar fick han också fram liksom retoriska frågor om vem som är bäst på en viss politik.

Bra kroppsspråk, särskilt med händerna och när han håller kvar blicken länge. Statsmannamässigt också när han själv tar upp motargumenten till sitt eget budskap. Det ökar trovärdigheten speciellt när han till och med instämmer i vissa argument från motståndaren som exempelvis att konjunkturen spelar roll för hur det ser ut i Sverige. Samtidigt som han avväpnar motståndaren kan han locka till sig tveksamma som uppfattar honom som konstruktiv.

På minuskontot finns hans ironi. Han säger en sak, men menar kanske något annat. Ironi skapar osäkerhet och fungerar aldrig mellan läkare och patient och faktiskt inte heller mellan en politiker och en väljare.

MONA SAHLIN (s):

Utstrålar engagemang och att hon menar det hon säger. Med darr på rösten pratar hon om att hon är uppriktigt rädd för exempelvis vissa utsatta gruppers situation och hon konkretiserar det genom små korta berättelser. Sjuksköterskor, arbetslösa och sjukskrivna blir verkliga.

Medan Reinfeldts snygga metaforer skapar distans smittar Sahlins genuina engagemang av sig. Hon vinner en ärlighet som är svår att rå på för motståndaren. Och hon är faktiskt duktig på att försöka svara på frågor som hon får, tar dem på allvar även om det inte finns något enkelt besked.

Ett stort minus för att hon var så manusbunden. Att läsa innantill i ett sådant här sammanhang är negativt, det undergräver trovärdigheten och man kan tro att hon bara är bra på att läsa upp en text. Men det öppnar för frågor om vad hon egentligen kan och vill och om man kan lita på henne.

Fredrik Mellgren

08-13 58 59

fredrik.mellgren@svd.se

Fler artiklar