Förra söndagens nyval i Serbien genomfördes under i huvudsak korrekta former och president Boris Tadic vann överraskande starkt stöd för sin EU-vänliga politik. Kosovos ensidiga självständighetsförklaring har inte lett till den befarade ­konfrontationen med Serbien. EU-ländernas politiska huvudmål att motarbeta Balkans ultranationalister tycks ha varit framgångsrik och det är viktigt för EU:s självbild som säkerhetspolitisk aktör. På Balkan och i synnerhet i Kosovo prövas EU:s anspråksfulla ambitioner som mjuk fredsmakt.

Samtidigt är emellertid framtiden för EU:s Balkanpolitik höljd i dunkel, både i förhållande till Kosovo och till Serbien. Ingenting är klart, inte ens för de närmaste månaderna. Det som kallas strategi ­bygger mest på ­hypotetiska förhoppningar och ­improvisationer.

I Kosovo skulle enligt planerna en omfattande civil EU-mission inom kort ta över förvaltningen, men det saknas en solid folkrättslig grund. Någon ny resolution i FN:s säkerhetsråd är inte att vänta, inte ens en liten tyst bifallande nick kommer från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Resolution 1244 gäller tills vidare och den obestämda övergångsregimen fortsätter. Utan Rysslands samtycke råder genuin oklarhet kring de praktiska förut­sättningarna för EU:s största och mest kostsamma civila insats någonsin. Missionen verkar vara i kris innan den ens kommit på plats.

I Serbien skall det bildas en ny regering, vilket ser ut att bli en långdragen historia med oklar ­utgång. Det kan bli en förlorarnas koalition eller kanske ett nytt nyval fram i höst. Men EU-ländernas allra svåraste moraliska och politiska dilemma uppstår om och när Boris Tadic och EU-vännerna skulle styra Serbien. Då måste nämligen EU-­länderna börja infria de generösa löften som de ställt ut som lockbete åt serberna.

Serbien har indirekt erbjudits plats i en om­körningsfil som skulle kunna leda till ett snabbt EU-medlemskap. Men till förutsättningarna hör då att Serbien fullt ut samarbetar med krigs­förbrytartribunalen i Haag (ICTY). Herrarna ­Ratko Mladic och Radovan Karadzic, som är efterlysta sedan drygt tio år, skall överlämnas dit. Men om EU:s vänner i Serbien inte kan eller vågar fånga in de båda? Skall då EU överge sina vänner eller kan EU-länderna med bevarat anseende ­blunda för krigsförbrytelser, som folkmordet i Srebenica som kostade 8000 människor livet?

Blir pragmatisk realpolitik viktigare än kravet på rättvisa? Kan EU-länderna bidra till en hållbar fredsordning på Balkan genom att förbise de ideal och principer som hyllas i högtidliga sammanhang?